Möten kräver bildning

Om den som är bäst förtrogen med ett område automatiskt ska ha förtur till kritikeruppdrag borde alla akvarieböcker recenseras av en guppy.

Eller? Nej, riktigt så långt vill nog inte historikern Fredrik Persson gå när han här på sidan (23.7) irriteras över att alltför många dilettanter, det vill säga skribenter som inte disputerat i historia, får recensera sakböcker, särskilt då sakböcker med historisk anknytning.

Persson vet också vilka som bär skulden för missförhållandena. Det är redaktörerna på landets kulturredaktioner. Jag är en av dem, och känner mig därför manad att försöka fördjupa diskussionen. Samtidigt kan jag inte frigöra mig från känslan att Fredrik Perssons argumentation försvagas något av att så gott som samtliga av hans exempel på hur illa det kan gå när fel person tillåts recensera fel bok på fel sätt samtidigt är exempel på hur det enligt Persson egentligen borde vara, rent principiellt alltså. I artikeln får den ena sakkunniga akademikern efter den andra underkänt i recensentrollen.

Det aktualiserar ett av skälen till att kulturredaktioner ibland avstår från att låta yrkesakademiker recensera konkurrerande kollegors verk. Svenska akademiker har av tradition hyllat principen om ömsesidig preventiv missunnsamhet. Den ädla kampen om anslag och tjänster bör dock gärna föras på andra ställen än i recensioner på kultursidan.

Kärnan i Fredrik Perssons argumentation är ändå värd att ta på allvar. Fackböcker ska recenseras av fackfolk, tycks han hävda. Det kan låta rimligt, på gränsen till självklart. Men de centrala begreppen, fackfolk och fackböcker, är djupt problematiska. Fackboksgenren har blivit allt mer flerskiktad och gränsöverskridande och allt svårare att sortera efter ämnesord; den typiska sakboken i dag är en smoothie av essäistik, biografi, debatt, självbiografi, journalistik, gestaltad prosa och gammaldags facklitteratur.

Samtidigt har fackfolket, de akademiska forskarna, gått motsatt väg: mot ökad specialisering och smalare nischer.

Jag tror och hoppas att det Fredrik Persson kräver av kulturkritiken egentligen är bildning. På den punkten är vi i så fall överens. Bildning, definierad som breda referens- och kunskapsramar i kombination med förmåga till självständig reflektion, är en förutsättning för kvalificerad kritik.

Jag misstänker dock att Persson gärna sätter likhetstecken mellan utbildning och bildning. Och man kan inte neka till att det finns ett historiskt samband. Men samtiden präglas av en stark tendens att betona det ena, utbildningen, på det andras, bildningens, bekostnad. Den högre utbildningen instrumentaliseras och görs snävt arbetsmarknadsinriktad. Också den humanistiska forskarutbildningen uppfattas numera ofta som en yrkesutbildning med syfte att tillgodose högskolesystemets behov av lärare. Ett slags akademiskt självhushåll, kunde man säga.

Begrepp hämtade från helt andra verksamhetsfält, industrin till exempel, tycks på ett olyckligt sätt ha importerats till universiteten. Kompetens. Effektivitet. Snabba flöden. Just nu talas det om att införa ett system med tre terminer istället för två, för att på så sätt snabbare få ut studenterna på arbetsmarknaden som i begynnande högkonjunktur antas skrika efter historiker och teoretiska filosofer.

Vad är det för ”yrke”, vad är det för ”fack”, man ”utbildar” sig för när man läser humaniora? Inget. Man bildar sig. Man bygger och fördjupar en personlighet. Man vidgar sin värld.

Så borde det i alla fall vara. Universitetens humanistiska fakulteter borde förhålla sig till, säg, tandläkarutbildningen på ungefär samma sätt som en kultursida i en tidning förhåller sig till ekonomisektionen. Skilda uppgifter, skilda sätt att relatera sig till världen.

Sydsvenskans kultursida är lycklig nog att bland sina fasta medarbetare ha en lång rad välskrivande akademiska forskare som förenar djupa specialkunskaper med bred bildning. Fredrik Persson är själv en av dem.

Men råder det generellt sett brist på akademiska röster i den svenska kulturdebatten beror det kanske inte enbart på att dessa röster ratas av redaktionerna. Det har, som David Wästerfors antyder i sitt inlägg i debatten (27.7), i minst lika hög grad att göra med att akademikerna ratar kultursidorna.

Om vägen till framgång i akademin går via specialisering och produkt­rationalisering varför ska man då slösa dyrbar meriteringstid på ämnen som ligger vid sidan av den egna specialkompetensen? Varför frivilligt ta den risk det innebär att offentligt tvingas förhålla sig till andra sidor av det egna ämnet än dem man själv forskar och undervisar i?

Ja, varför? I dag är det egentligen bara journalister och författare, och i allt mindre grad de senare, som anser sig ha till uppgift att tycka och tänka om alla tänkbara aspekter av verkligheten. Det är därför journalisterna på ett delvis olyckligt sätt i allt högre grad kommit att ta kultursidorna på entreprenad. En journalist­baserad tyckarteknokrati är på väg att etableras.

Det finns typiskt nog ett grundläggande missförstånd i Fredrik Perssons artikel, ett missförstånd som är ett uttryck just för samtidens tendens att alltid tänka teknokratiskt, på det ena eller andra sättet.

Kunskap är alltid bra. Djupa kunskaper är ännu bättre. Men en kultursida är inte en litteraturens motsvarighet till Svensk Bilprovning där verken rullas in för att punktvis kontrolleras av specialutbildade mekaniker.

En kultursida, och i bästa fall också en enskild bokrecension, är en mötesplats för idéer, erfarenheter, åsikter, tolkningar och, förstås, kunskaper. Tillfälligtvis kan det räcka med en av alla dessa goda saker för att intressant kulturjournalistik ska uppstå – men på lite länge sikt kräver ett levande kultursamtal en kombination, det vill säga bildning.

Hur ska den värnas – i pressen och på universiteten? Det är frågan.

Per Svensson

medarbetare på kulturredaktionen