Vägen till bättre kritik

Reaktionerna efter mitt kritiska inlägg (23.7) om sakprosakritiken på de svenska kultursidorna har inte låtit vänta på sig. Sjukdomsbestämning sägs vara en förutsättning för tillfriskning. Det är därför glädjande att Ann Heberlein (25.7) och David Wästerfors (27.7) verkar dela min oro över att personer med bristande (fack)kunskaper alltför ofta tillåts fatta recensentpennan.

Per Svensson må misstolka mina exempel och stryker ibland som en snygg katt runt het gröt, men hans mångfacetterade svar innehåller också erkännande och tillmötesgående (29.7). Att ”en journalistbaserad tyckarteknokrati är på väg att etableras” är just en avgörande förklaring till den försvagade fackbokskritik jag sköt in mig på.

Det finns givetvis författare och journalister som stadigt stående i bred bildning skriver utmärkt om sakprosa. Per Svensson är själv en av dem. Problemet är emellertid den strida ström av skribenter som sällan förmår relatera verket till annat än den egna associativa erfarenheten. Jag förväntar mig mer av en fackboksrecension än barndomsminnen som vävs samman med oförargliga referat.

Till skillnad från Magnus Eriksson i Svenska Dagbladet (28.7) menar jag att kritik måste vara något annat än anmälande (baksides)texter. Att berätta om boken ingår givetvis i uppdraget, men också att bedöma; berömma och i befogade fall fördöma.

Serveras något nytt eller är det endast gammal skåpmat som skrivs fram? Är hantverket skickligt eller slarvigt utfört? För att kunna ställa och självständigt besvara sådana frågor krävs insikt i facket, eller rent av att man själv är del av det. I motsats till Svensson och Eriksson tror jag inte att historiker är mer (eller mindre) benägna än säg författare att med kniv falla sina kollegor i ryggen när de uppträder som kritiker.

Jag vill inte likt en rigid nyreligiös jaga dem utan doktorsgrad ut ur templet eller se dagstidningar som påminner om avläggare till ”Historisk tidskrift”. Kultursidornas avakademisering – en följd av såväl frivillig flykt som fördrivning – har helt visst haft en vitaliserande verkan, men också banat väg för självupptaget och tomt tyckande.

Jag vidhåller därför att en aldrig så liten akademisk positionsförstärkning inom sakprosakritikens område vore ett sätt att bromsa upp framstormande fördumning och med detta ett bidrag till en mer levande och bildad kulturdebatt.

Tidigare inlägg i debatten finns på Sydsvenskan.se