Facebook har
sprängt jantelagen

Susan Sontag är chockad. Året är 1969 och hennes möte med svenskarna har inte riktigt blivit vad hon tänkt sig. Den amerikanska författaren går med allt mer höjda ögonbryn genom folklivet på gatorna och kan inte låta bli att förundras över den låååååga ljudnivån.

Ingen grälar.

Ingen höjer rösten.

Ingen vill dra uppmärksamheten till sig.

– Shhh! Inte så högt!

– Shhh!! Inte h-ä-r!!

På väg till en middag kör hennes sällskap fel. Svensk nummer ett föreslår att de ska svänga vänster efter två kvarter. Svensk nummer två säger: Nej, kör höger efter tre kvarter. Svensk nummer tre avbryter snabbt diskussionen och säger:

– Nej, hör ni, låt oss inte gräla.

Susan Sontag häpnar över det ”fabulöst extrema" i denna vilja att skapa samförstånd och skriver senare med upprörd penna: ”Jag är övertygad om att den svenska resonligheten är olycklig, på det sätt att den kräver för mycket i form av hämningar, ängslan och undertryckande av känslor. Att hålla tillbaka ilskan i så hög grad som folk gör här, innebär att man går avsevärt mycket längre än vad som behövs för att vidmakthålla rättvisa och rationell självkontroll. Jag anser det vara närapå patologiskt.”

De svenskar som läste Susan Sontags essä "Letter from Sweden", klagade troligen inte på bilden hon förmedlade. Den passade ju väldigt väl in även på svenskarnas bild av hur de själva är: tystlåtna, fogliga, konflikträdda – och präglade av Jantelagen.

Det vill säga: man ska inte förhäva sig. Och man är definitivt inte bättre än någon annan.

40 år senare är det inte säkert att Susan Sontag skulle ha känt igen sig. Dag efter dag, timme efter timme – minut efter minut! – är svenskarna upptagna med att berätta för så många som det bara är möjligt vad de har för sig i just denna stund. På Facebook. På Twitter. Och, som av en slump, är det vanligen något bra som händer. Eller bra och bra – man skulle faktiskt kunna säga att livet allt som oftast är rent fantastiskt!

– Life is goooood!!!

– Sitter på altanen med ett glas rött!

– Njuter en väl förtjänad middag efter ännu en lyckad affär!

– Är tillbaka på Bastard för ännu en grym middag med gänget!!

– Busar runt med världens bästa barn!

De digitala lyckoropen fyller skärmarna till dess breddar och glädjerundgången blir till slut euforisk.

Men funderar man en stund över den här företeelsen, så är den egentligen bra märklig. För när folk skriver om sina framgångar i jobbet, om hur fin den nya kärleken är, om hur fancy deras matlagning är, om hur lyckade deras semestrar är, ja, då gör de något som tidigare varit totalt otänkbart i Sverige.

De skryter.

– Om en kille som jag gick i samma klass med i nian och som jag inte har haft kontakt med sedan dess plötsligt skulle glida förbi i sin nya bil och börja berätta för mig hur bra den är och hur fin den är och hur dyr den är, ja, då skulle jag nog ge honom en rak höger, säger Jonas Tanninger, som jobbar i eventbranschen.

– Men lustigt nog är exakt samma beteende helt okej på Facebook.

Och visst kan man kanske...reta sig lite på hur folk beter sig?

– Helt klart, säger Jonas Tanninger.

– Jag menar, att någon har gått upp jättetidigt och ätit en stor frukost eller att någon annan har varit ute och sprungit före jobbet, det är ju bara information som man delar med andra för att skryta. Det är samma sak med alla resor. Folk börjar att skryta om resorna redan innan de har gjort dem, sedan gottar de sig åt att man själv sitter på jobbet medan de laddar upp bilder där de dricker parasolldrinkar på någon strand.

De senaste åren har det vuxit fram en alldeles egen genre inom Facebookuppdateringar som kanske bäst kan sorteras in under rubriken "Å vilket härligt liv jag har!"

– Köttet du grillar är alltid perfekt. Vännerna du dricker vin med är alltid fantastiskt trevliga. Egentligen var det kanske bara okej, men det skriver du inte för det är lite happyland över Facebook, säger Fredrik Davidsson, som jobbar som utvecklare.

Men varför är det då så förbjudet att skryta? Vad är det som gör att vi svenskar – och då kanske särskilt vi svenskar – genom alla tider har odlat en tradition av att se ned på skrytmånsar?

– Det har med vår historia att göra, svarar förre etnologiprofessorn Åke Daun.

– Sverige var långt in på 1900-talet ett jordbruksland. De allra flesta bodde i små byar och i samhällen där alla kände alla. Då gick det inte att skryta, eftersom folk kände till hur det egentligen var.

Åke Daun jämför med Italien, där situationen varit den omvända.

– Där talar man om en förställningskonst i positiva ordalag. Om man inte lanserar bilden av sig själv som en framgångsrik person med inflytelserika vänner så klarar man sig helt enkelt inte i konkurrensen – eftersom alla andra påstår sådana här saker om sig själva.

– Att det genomsyrar den italienska kulturen att förställa sig, kan vi se i sådant som italienarna varit duktiga på genom historien: det vill säga allt som kan göra starka intryck på andra, som till exempel juvelerarkonst, arkitektur och fyrverkerier. Men om man öppnar dörrarna till de här husen som har så eleganta fasader, så är det inte alls säkert att det finns någon motsvarighet där inne till den pretentiösa ytan.

Dessutom har Italien haft en urban kultur sedan tusentals år tillbaka – och ständiga befolkningsomflyttningar. De människor man har mött när man gått ut, har i långt större utsträckning än i Sverige varit främlingar.

Men nu är allt på väg att förändras.

Sakta, sakta förändras generation efter generation i Sverige. De gamla ränderna, ditritade av tusentals år av bykultur, håller på att blekna bort. Och plötsligt – ja, plötsligt! – är vi där. Den första urbana svenska ungdomsgenerationen har anlänt. Och den kommer inte att låta bli att berätta detta för omvärlden.

– Den här generationen är betydligt mer pratsam än tidigare generationer. Den umgås i större grupper och den talar med högre röst, säger Åke Daun.

– Det är en generation där man avbryter varandra när man talar – och den umgås mycket mer ute än man har gjort tidigare. Ungdomarna reser mer och längre bort. Dessutom har Sverige fått en stor invandrad befolkning och en rad lagar har ändrats som gjort det möjligt att umgås på restauranger och krogar även sent på kvällarna. Det kunde man inte tidigare.

Alltså påverkas vi. Och förändrar vårt beteende.

– Jag tror att det som börjar ske med 80-talistgenerationen, är att man vågar ta betydligt mer plats i samhället, säger studenten Sabine Pettersson, själv 23 år.

– Förhoppningsvis kan Jantelagen avvecklas. Så fort man är bra på något i Sverige är ju någon avundsjuk. Men jag tror att det förändras nu.

Ja, för varför skulle man egentligen inte kunna träda fram och berätta när det går bra för en?

På Charlotte Ejsings statusrad på Facebook står det just nu att hon är så glad över sina framgångar att hon cyklat till jobbet. Anledningen är att hon lyckats skapa en av de Iphone-appar som för tillfället säljer allra bäst

Det udda är att hon egentligen inte sysslar med sådana saker. Alls.

– För mig är det självklart att berätta detta på Facebook. Jag ser det som om jag visar upp godbitarna ur mitt liv, men det är naturligtvis också lite av en egoboost. Vissa tycker säkert att det är skryt, men jag är faktiskt stolt över detta. Jag är jurist och trebarnsmor och ändå upphovsman till en av Sveriges mest sålda appar. Jag har suttit många kväller och helger och jobbat med det här, så det är klart att jag är glad nu när det går bra.

– Men visst uppmuntrar Facebook lite av en Ronja Rövardottermentalitet: Här kommer mitt vårskrik!

Linda Cederberg, journalist på Veckans Affärer, har ett annat ord för företeelsen: bekräftelseonani.

– Jag tycker att man tydligt kan se en osäkerhet på till exempel Twitter, där vissa söker bekräftelse för minsta lilla sak. Ofta innehåller uppdateringarna uppenbara krokar för att andra människor ska reagera och säga: Hurra vad bra! Jag tycker att det kan skapa ett ganska osunt behov i längden.

Frågan är om detta nya beteende även påverkar hur vi uppför oss utanför Facebook och Twitter. Det tror i alla fall Fredrik Wass, frilansskribent med fokus på internet och sociala medier.

– Vi lever i en tid av ökad jag-kultur. Utvecklingen tog framförallt fart när bloggarna slog igenom och det blev uppenbart att vem som helst kan skaffa sig en intresserad publik. Sedan om den publiken består av två personer eller tusen spelar ingen roll, det viktiga är att alla kan känna att det är okej att berätta om sig själv och få en respons på det. Det gynnar vår kommunikation, men samtidigt kan det också skapa en kultur som ibland är väldigt navelskådande.

Och ja, skillnaderna mot förr är faktiskt enorma.

– Förutom bloggarna finns det ju numera också krönikor i nästan varje tidning, säger Åke Daun.

– Det fanns det naturligtvis också när jag var ung, men en skillnad är att det aldrig trycktes några bilder på skribenterna. De hade pseudonymer som Red Top och Cello. Och fastän jag läste dem hela tiden hade jag ingen aning om hur de såg ut. Gick man till insändarsidorna, som väl kunde sägas vara en ett slags motsvarighet till dagens bloggande, så var skribenterna där alltid anonyma. De signerade med sina initialer. Som om det vore psykologiskt tillbakahållande att presentera sig själv som individ.

Med andra ord: typiskt svenskt. För just det här att basunera ut vem man är, vad man är och det man har att säga, det är något som svenskar genom alla tider har fått höra att de är dåliga på.

– Det har känts pretentiöst att säga sitt namn högt. När svenskar presenterar sig säger de därför sitt namn så lågt att ingen hör. Är man på en fest och vill veta vad någon heter får man gå och fråga värden, säger Åke Daun.

Kan detta komma att förändras i en värld där folk mer och mer bygger personliga varumärken – och är medvetna om att de gör just detta?

– Jag tycker att Twitter präglas av en tyst överenskommelse där alla vet att det också är ett sätt att marknadsföra sig själv, säger Siri Reuterstrand, författare och redaktör för tidskriften Alba.

– I dag säljer vi ju oss själva i mycket högre utsträckning än tidigare – och det är inte för inte som man hittar så många frilansare inom mediebranschen på just Twitter.

Finns det då inga gränser?

Går vi mot en framtid där alla visar upp perfekta bilder av sig själva, där vi befinner oss i ett ständigt bombardemang av glamorösa semesterbilder, hembakade surdegsbröd, lyckliga arbetsrus och fantastiska shoppingtroféer?

Nja, det kan kanske finnas vissa gränser trots allt.

– I längden är vi nog inte så intresserade av platta personligheter. Vi dras betydligt mer till komplexa människor som kan visa upp olika sidor av sig själv, säger Fredrik Wass.

Och det lär också dyka upp en rad motrörelser. En sådan är sajten Tweeting Too Hard – som marknadsförs som stället där självupptagna statusuppdateringar får den plats de förtjänar.

Vem som helst kan skicka in irriterande tweets, varpå besökarna röstar på den största skrytpellen. Här kan man stanna en stund och häpna över självgodheten. Men man kan också häpna över det faktum att man faktiskt inte längre kan vara säker på om skrytsamheten är på skämt eller allvar.

– Det här titta på mig!-fenomenet har skapats av de sociala medierna, säger Kalena Jordan från Nya Zeeland, som är en av dem som brukar besöka sajten för att rösta.

– Jag tror att många yngre i dag faktiskt tillbringar så mycket tid framför internet att de känner att det de gör offline inte är värt något om de inte får bekräftelse för det online. Vi håller på att bli så vana vid att dela varenda stund med andra att det inte känns på riktigt om vi inte berättar om det på nätet.

Men delar av skrytkulturen har också sin grund i en osäkerhet, menar Kalena Jordan.

– Vissa människor måste hela tiden berätta hur underbart deras liv är för att få bekräftelse från sina vänner eller kolleger. Det här är så klart inget nytt, det är bara översatt till webbens språk.

Siri Reuterstrand håller med.

– Kanske är det inte medierna som förändrar oss. Kanske är det förändringen som gör att vi söker oss till medierna. Det passar helt enkelt in i tidsandan.

Möjligen är det också lätt att vara för kritisk mot utvecklingen och missa de positiva sakerna den för med sig.

För kan vi nu faktiskt bli av med den tradition av blygsel, självförnekelse och tillbakadragenhet som tyngt svenskarna under så långt tid?

Och kan vi göra det med ett leende?

– Om jag tittar på min Facebook just nu, säger Charlotte Ejsing, så ser jag att min svärmor skriver så här: "Livet leker när man läser sina barns enbart lyckliga statusuppdateringar dag efter dag". Det tycker jag är en rätt talande mening.

Vad är det som håller på att hända med svenskarna? Är man riktigt riktigt tyst kan man antagligen höra Susan Sontag dåna i sin himmel. Kanske säger även hon: Life is goooooood!