Martin Theander läser om Ted Gärdestad

Man kan inte sluta läsa ”Jag vill ha en egen måne”, och bokens största förtjänst är att den inte ger några tvärsäkra förklaringar.

Det sökande underbarnet Ted Gärdestad var mästare i tennis, musik – i stort sett allt som han gav sig fan på. Ted var den ende som kunde tvinga ner Björn Borg på knä, som popstjärna var han musikalisk lillebror till Pugh Rogefeldt och Abba – men också deras like.

Mest var han dock lillebror till Kenneth, den sju år äldre textförfattaren bakom odödliga låtar som ”Sol, vind och vatten” och ”Satellit”, och den klassiker som boken har fått sitt namn efter. Hade allt gått som det borde, hade bröderna i dag varit omhuldade som Sveriges Elton John och Bernie Taupin.

Ted blev av egen kraft – kanske väl tidigt – tonårsidol, och det -kaos han orsakade längs den svenska folkparksrutten (samt det ogenerade förakt och den -avund som dåtidens politiskt drivna artistiska och mediala etablissemang visade mot hans talang) puttade honom sakta in i ett känslomässigt vakuum där kedjerökande, leda, aggressivitet, spöken och smådjävlar till slut tog kommandot. Han omhändertogs under lång tid av sin försiktigt tassande familj, tills han 41 år gammal kastade sig framför ett tåg.

”Ted var på väg att bli bättre. Det är den farligaste perioden. Det är många som tar livet av sig då. När de ser sin egen sjukdom med friska ögon och inser konsekvenserna så vill de inte leva längre. De blir skrämda av sin egen och andras aningslöst negativa attityd mot psykisk sjukdom. Skammen att vara psykiskt sjuk dödar den som inte orkar”, skriver Kenneth.

Det hade varit lätt att omvandla Teds liv till en romantiserande mytisk berättelse på det populära men ganska korkade temat ”genialitet är tvilling med galenskap”.

I stället får vi en hjärtskärande skildring av vad som händer när en extra snäll och begåvad men i övrigt tämligen normal kille fullständigt tappar fotfästet. Och av hur hopplöst det är att kämpa och famla i mörkret bara för att till slut inse att det inte finns mycket man kan göra – mer än att hålla litet extra hårt i varandra ibland.

De flesta människor kommer någon gång i sina liv att hamna i närheten av en sådan person. Åtskilliga lider dagligen i det tysta, drabbade av samma öde som Kenneth Gärdestad, och det är framförallt de som behöver denna bok. Som en bekräftelse på att man inte är ensam, att precis så här fasansfullt kan det bli. Och att det är bättre att köra med öppna kort än att driva även sig själv till vansinne genom att ständigt polera fasaden.

Den enda slutsats man kan dra är att psykiatrin inte ensam klarar att trösta ledsna människor, lika litet som cancer kan botas med bara cellgift.

Och för den som mot förmodan aldrig kommer att stöta på någon med klena nerver, utan bara vill veta vad som egentligen hände med Ted Gärdestad: ingen bok lär hamna närmare sanningen än denna.

MARTIN THEANDER

label manager på skivbolaget Playground