Daniel Sandström läser Klas Östergren

Samma känslor som inför en återförening med kompisgänget från gymnasiet: det har gått mer än tjugo år, och man hoppas att inte för mycket har hänt med de andra sedan dess, för det skulle betyda – hemska tanke – att man själv också har åldrats.

”Gentlemen” var en knockout, ett slags förälskelse. Frågan är om någon svensk roman de senaste 25 åren har betytt så mycket för så många som Klas Östergrens genombrottsverk från 1980. Som ett löfte om vilken fest litteraturen kan och bör vara.

Möjligen fick vi som drabbades av boken orimliga förväntningar på litteraturen. Men ”Gentlemen” var en roman som tycktes omfatta allt, som ledigt kunde utvinna en bitter livsfilosofi och en barsk samhällanalys ur gentlemannen Henry Morgans eleganta Duke of Windsor-slipsknut. Det var en stor föreställning i en småaktig tid när litteraturen absolut inte fick vara show.

Men idag måste all kultur vara underhållning för att ha ett existensberättigande, och då är uppföljaren ”Gangsters” följaktligen något helt annat. Som projekt är det stenhårt i sitt existentiella allvar, romantikerna bör hålla sig borta.

Jag skrattade bara tre gånger på de 440 sidorna, men det var nog en gång mer än författaren avsett. ”Gangsters” är en bok som präglas av tillnyktring, som en spann med vatten över de läsare och den författare som golvades av de där romantiserade gentlemännens charm för tjugofem år sedan.

”Gentlemen” handlade ytterst om svensk förställningskonst och om svensk naivitet, om hur Sveriges dolda vapenhandel under andra världskriget fick hemliga konsekvenser i den moderna statsapparaten. Men det var inte intrigen utan stämningen, tonen, miljön, som gjorde romanen oemotståndlig. Och så givetvis bröderna Henry och Leo Morgan, som var larger than life, och ändå, eller kanske just därför, högst verkliga.

Precis som föregångaren bygger ”Gangsters” på noir-genrens beprövade ritningar. Förbjudna kärlekshistorier trasslar in sig i stora skumraskaffärer, oskyldiga människor dras in och förlorar sin oskuld på köpet. Av en slump förs Henry Morgans närstående samman, och moderna oegentligheter uppenbarar sig i de gamla.

Men handlingen är sekundär. ”Gangsters” lever på Östergrens skoningslösa självrannsakan. Hur mycket av sanningen friserades av dikten förra gången? Var inte gentlemännen i själva verket ett slags gangsters? Och var inte författaren själv en gangster, som schackrade med sanningen och lögnen?

Ett citat fungerar som svar, och visar hur nära allt hänger samman i Östergrens värld: ”fienden byter ansikte hela tiden, ibland ser de ut som vänner, ibland ser de ut som man själv”.

”Gentlemen” fick sin kraft ur brottet med de rådande normerna, det var en upprorshandling mot den litterära språkpolisen. ”Gangsters” lider däremot av några av de yrkesskador som en etablerad författare med stor frihet riskerar att dra på sig med åren.

Språket är ornamenterat, fullt av utvikningar, reflektioner och liknelser av närmast homerisk längd. Det märks här och var att Klas Östergren har vant sig vid de korta promenaderna, hans prosa har inte riktigt kondis för de långa romandistanserna.

Ändå är det ofta alldeles briljant. Här finns passager av lysande formuleringsguld, och de sista hundra sidorna är genuint gripande, när intrigen lyfter från det samhälleliga till det existentiella. Man blir kanske inte lika hänförd som förr, men desto mer berörd.

Eller så här: skillnaden mellan böckerna är som skillnaden mellan Cassius Clay och Muhammad Ali. Otvivelaktigt var den yngre Clay en snabbare och rappare boxare, men den äldre Ali hade ett större hjärta, ett annat mod. Ali kunde ta stryk, det var i själva verket så han vann.

År 2005 vinner Östergren inte på knockout. Han vinner på förmågan att förvandla de existentiella smällarna till nödvändig litteratur. Han står upp som en mörbultad mästare när alla ronderna är över.

DANIEL SANDSTRÖM
Sydsvenskans kulturchef