Oline Stig läser Ulf Lundell

Det sitter en man bredvid mig som inte vill sluta prata. Ingen förstår honom och han hatar kvinnor. Fast han älskar dem. Sen går han på om feminismens förbannelse och om hur missförstådd han är. Han är odräglig. Ändå lyssnar jag. Det handlar inte bara om medlidande, han fascinerar mig. Hur har han blivit så här?

I Ulf Lundells roman "Värmen" heter han Bull, men jag har mött honom förut. Hör här på hans svada:
"Hur FAN ska man kunna skriva här, jag kan inte, jag mår för djävla illa, jag är sjuk jag är förgiftad av nakenlekarna i Robinson, outhärdligt trista brudar som Linna Johansson, varför nämner jag ens den djävla dopningsfittans namn? eller Maria Wetterstrand, jag kan ge mej fan på att HON är populär, detta knyte av självgodhet och biologiångest (...), varför måste jag gå omkring och ha all den här SKITEN i mina tankar, va? Jo för att jag BOR här i det här djävla bojkotta-H&M-modellerna-landet ..."

Så där går Bull på. Sida upp och sida ner. Han är författare med skrivkramp. Och Poul, som tvingas lyssna på hans haranger är, gissa vad, rockmusiker. Det är honom boken handlar om.

"Värmen" avslutar trilogin som inleddes med "Saknaden" 1992. I " Friheten" var rollerna ombytta, huvudpersonen var författare och kompisen rockmusiker. Men även om Lundell fortsätter att använda sig av sin dubbla yrkesidentitet som romangrepp, är "Värmen" en radikalt annorlunda bok. Jag bläddrar i ett gammalt tummat exemplar av " Sömnen". Också den handlade om en rockmusiker som tappat fotfästet och tröttnat på sin egen myt. Också här hette flickvännen Helena.

I "Värmen" finns ingen thrillerartad intrig, inga mördade kvinnor och skumma finansmän. "Värmen" är en berättelse om ensamhet och kärlek, det är hela intrigen. Och trots att jag emellanåt gäspar över Pouls långrandiga musikreferenser och leds över Bulls personangrepp och haranger om det usla kvinnosläktet, var det längesen jag blev så här berörd av en Lundellbok. Den genomsyras bitvis av en innerlighet och en självrannsakan som är svår att värja sig mot.

Poul beslutar sig för att ställa in sin sommarturné och upptäcker att han inte har något kvar. Den enda vän han har är Bull, som tjatar livet ur honom. Helena, kallad Sunny, dyker upp. De reser omkring i Sydeuropa och börjar nästan älska varandra innan hon försvinner. Och Poul hamnar i bilen. Han kör tvångsmässigt fram och tillbaka mellan Skåne och Schweiz. Stannar ett par dagar på varje ställe, sedan vidare.

Lundell är en mästare på att skildra den där nattsvarta maran och melankolin, i de trista autobahnmotellen, i det österlenska landskapet och i Poul själv. Vem är han? Vart är han på väg? Vad är det som betyder något i livet? Det är ingen självömkan, det är mer av en stillsam och sorgsen uppgörelse med allt som har varit.

Ibland tröttnar jag på hans gnäll över Stockholm och den svenska inskränktheten, ibland blir han tjatig. För att inte tala om Bull. Men Bulls svada är så intensivt brännande, så manisk och knäpp att han ofta är rätt rolig. Och, som sagt, fascinerande. Det är ändå ett välgörande grepp i romanen att Poul förhåller sig så distanserad till Bull, att han är coolare, att han då och då faktiskt ber honom hålla käften.

Jag tar fram "Sömnen" igen. Det fanns ett annat riv i den, ett hetsigare flöde i prosan, och konstigt vore väl annars. Trettio år senare är världen en annan och rockrebellen femtio plus. Men Lundell har otvetydigt bevarat sin roll som rebell i den svenska litteraturen. Tjurig, pinsam, långrandig, briljant och obotligt romantisk.

Och när kärleken till Sunny äntligen landar på slutet är det lika sällsamt som solsken efter ett kallt regn. I grunden banalt, men ljust och värmande.

OLINE STIG
författare