Raka rör – lika linor

Nätneutralitet är principen om att internet ska vara lika för alla. I en nätneutral värld ska det inte vara möjligt för ett stort tv-bolag att köpa sig förtur i de stora sammanhållande bredbandslinorna – eftersom det skulle göra att små aktörer, privata hemsidor och e-post tilldelas mindre bandbredd och blir långsammare.

I ett mardrömsscenario blir internet som kabel-tv. Det vill säga: betala mycket, få tillgång till allt, snabbt. Betala lite, och linka dig fram bäst du kan med ett begränsat utbud.

Drömscenariot är ett maximalt demokratiskt nät: två uppfinnare i ett garage – till exempel Google år 1996 – ska alltså nå hela världen precis lika fort som internets största och starkaste företag, det vill säga Google i dag.

I en rad sammanhang har Googles företrädare talat om vikten av nätneutralitet för att stärka framtidens entreprenörer.

Man har inte talat lika högt om de egna motiven. I en värld som inte är nätneutral skulle ju en lokal bredbandsoperatör kunna säga: ”Googlerelaterad trafik står för 70 procent av belastningen på mitt nät, jag kräver därför extra betalt för att inte bromsa in hastigheten för Google”. Det är klart att Google vill lagstifta mot det.

Försåvitt de inte tar kommandot över linorna själva.

Vill man vara en smula dystopisk är det så man ska se Googles nya och uppmärksammade avtal med mobiloperatören Verizon, och ett gemensamt uttalande som bland annat hävdar att dubbla principer ska etableras: riktig nätneutralitet i de fasta linorna, vissa begränsningar i det trådlösa.

Men var och en förstår rimligen att internets framtid i allt väsentligt är trådlöst för slutanvändaren. Hur snabbt vi får information till våra smarta mobiler och minidatorer blir helt avgörande för vår upplevelse av internet. Om Google då, med hjälp av Verizons stora infrastruktur, lyckas etablera sig som dominerande bredbandsoperatör i den trådlösa delen kommer man att kunna kontrollera både hastighet och innehåll – och kanske sälja förtur till det företag, den politiker eller den underhållnings industri som har råd att betala.

I fredags demonstrerade hundratals aktivister utanför Googles huvudkontor i Mountain View, strax söder om San Francisco. Kommunikationen från företaget är ovanlig – viss ilska hörs i tonläget, kritik viftas bort som mytbildning. Och den mest självklare talespersonen i det här läget, Vint Cerf, är alldeles tyst. Vint Cerf är ”chefsinternetevangelist” hos Google, och en av de personer som kan sägas ha skapat internet som vi känner det. Att han inte säger flaska kan rimligen bara betyda en sak: han gillar inte vad han ser.

Ordet nätneutralitet är minst tio år gammalt. Principen är ännu äldre. Redan de amerikanska telegraflagarna från 1800-talet stipulerade att alla telegram skulle vidarebefordras lika snabbt, oavsett avsändare.

Nätneutraliteten är ingen liten sak för några enstaka teknikintresserade. Den är utan minsta överdrift en stor medborgerlig fråga. Eftersom många grundläggande funktioner – allt från polisanmälan till föräldraledighet till matinköp – i rasande fart gör sig beroende av internet skulle en skadeskjuten nätneutralitet faktiskt kunna bli förödande för stora delar av samhället.

Ibland hävdas att nationella lagar som rör internet blir tandlösa. Det är ofta sant, men här är ett lysande exempel på motsatsen: Inget hindrar Sveriges riksdag att stifta en lag om nätneutralitet inom landets gränser. Det skulle få stort symboliskt värde, och rent praktiskt spela en avgörande roll för vår lilla stump nät.

Andreas Ekström

medarbetare på kulturredaktionen