Farmor och olusten

LUND. ”Världen var så smutsig, hur skulle den bli ren?”

Så låter Oline Stig sin farmor tänka, på promenad i Oslo före Andra världskriget. Men om hon verkligen tänkte det?

Det vet inte Oline Stig, och ingen annan heller.

Med sin nya bok – den första romanen efter flera hyllade novellsamlingar – ger hon sig i kast med något som många andra gjort förut: hon gör upp med ett skamligt politiskt förflutet i den egna familjen.

Farmor och farfar var nazister. Eller åtminstone medlemmar i Vidkun Quislings norska nationalsocialistiska parti.

Oline Stig forskade, letade, frågade – men insåg att för att komma nära något slags sanning skulle hon bli tvungen att hitta på. Mer om det strax.

Oline Stig tar emot hemma i Lund, hon bor så centralt man kan. Hon är 44 år, hon snusar, hon har en lågmäld altröst som är omöjlig att dialektbestämma, ett litet drag av västkust kanske man kan höra.

Hur ofta tror folk att du heter Stig Olin eller något i den stilen?

– Det är ganska ofta. Senast på Widerbergs kött i Lund, jag lämnade fram mitt kort och så säger de ”men det här är ju inte ditt”. De blir generade, men jag brukar vara snäll. Det är ju lätt hänt. Oline är norskt, men det finns i Danmark också.

Hur norsk är du?

– Pappa är norrman, men jag är född här. Jag pratar inte norska. På sextiotalet ansågs det farligt att lära barn två språk. Vi var mycket i fjällen när jag var liten. När jag var i tio-elva-årsåldern slutade vi åka upp, men nu var jag där för ett par år sedan. Då kände jag någon sådan där djup barndomskoppling. Rötterna i mig. Ett uttryck som jag hörde i skidbacken kom tillbaka: ”løype, løype!”. Det betyder alltså ”ur spår”.

Varför hamnade du i Lund?

– Jag är född i Göteborg och uppvuxen i Varberg. Började plugga italienska i Lund när jag var 21 och följde en massa andra enstaka kurser. Religionshistoria. Litteraturvetenskap. Sedan har familjen varit i nio års exil i Stockholm och på Värmdö. Men vi kom tillbaka förra året, då min man fick ett jobb i Köpenhamn. Vi hade pratat länge om att flytta tillbaka. De första två åren i Stockholm var jag som i en pjäs av Tjechov. Alldeles vilse. Jag längtade tillbaka till Skåne, till åkrarna. Nu har jag lite längtan tillbaka till Värmdö, till naturen. Rådjuren, skogen. Vi hyrde ett hus på en gård. Det blir en speciell gemenskap när man bor på det sättet. Så att vara tillbaka är lite som att kliva i ett par gamla skor. Delar kan ha hårdnat. Man får gå in sig långsamt.

Kan du identifiera var skon eventuellt klämmer ...?

– Inne i själva centrum i Lund har jag inte bott sedan jag var 23. Nu är jag här igen. Jag såg mig själv som 23-åring i varje gathörn den första tiden. Minnena från studenttiden blev lite för påträngande.

Du har skrivit flera böcker utan större kommersiell framgång, men med fina lovord. Krävs det envishet?

– Ja.

Är du allmänt en envis typ?

– Ja, det är jag nog. Vad det gäller romanen var det ämnet som drev mig. Farmor och farfar var en historia som inte kunde bli en novell, för det första. Den krävde ett större format. Jag har burit på historien sedan jag var liten, och började med att åka till Oslo och göra research. Jag hade stora problem med att hitta formen. Men allt gav sig i ett gudabenådat skrivrus i fyra veckor på sommaren för två år sedan. Då skrev sig en stor del av romanen.

Vad var det som hände?

– Det är någonting som jag har svårt att förklara. När jag började skriva för många år sedan och hörde andra författare berätta om det magiska tillståndet när texten skriver sig själv, tyckte jag att det lät flummigt. Men så fick jag vara med om det själv. Det är som ... ett slags gudomlig inspiration. Jag kan titta på texten dagen efter och undra: hur gick det här till? Kicken jag söker med hela yrket är att hamna i det tillståndet.

Och hur gör du det?

– Vissa väldigt tydliga kriterier ska till: Tystnad. Ensamhet. Obegränsat med tid. Inga andra uppdrag. Skrivandet måste vara totalt i centrum. Då kan det komma, men det är inte alltid det kommer. När jag skrev en novell i höstas satt jag flera dagar och det var så motigt och tungt att jag somnade när jag skrev. Det var som att sitta med en patiens: den här går inte ut. Så gick jag en obehaglig promenad i snålblåst och hagel, och hade bestämt mig för att lägga ner texten. Så kom en mening i huvudet – sedan skrev sig en ny novell på tre dagar.

Trots uppförsbacken.

– Nej, tack vare den! Man klarar sig inte utan uppförsbackar. Envisheten, arbetet, hjälper till. Flytet kommer efter ett slags motstånd. Och det är den totala euforin. Bättre än allt. Som att vara under påverkan av en drog.

Boken ”Jupiters öga” är ingen ordinär roman i själva bygget. Växelvis med den fiktiva berättelsen finns Oline Stigs egna arbetsanteckningar från researcharbetet i Oslo.

– Jag hade en längre ramberättelse från början, en längre bihistoria. Jag smet lite från det självbiografiska från början och lät berättaren vara en person längre från mig själv. Men till slut behövde berättelsen en klarhet om vad som är sant och vad som är uppdiktat.

Du beskriver farfar Aksels misär när han är ensam med dottern – måste sådant vara dokumentärt?

– Nej. Det är en fiktiv historia. Så vad jag har gjort är att jag har utgått från det jag vet om farfar och farmor och farfars syster, och sedan har jag förstärkt och dramatiserat. Vissa saker har hänt, men kanske inte precis som jag skriver dem. Jag kom fram till det ganska fort: jag kan inte veta.

Du fick hitta på för att söka sanningen.

– Ja. Och jag kommer ändå inte fram till någon absolut sanning. En möjlig orsak till Aksels politiska beslut kan ha handlat om hans lite misslyckade arbete, att nationalsocialisterna gav honom en chans att komma i gång. Att det mest var ett praktiskt karriärbeslut liksom. Men den förklaringen håller inte fullt ut heller.

Lever din pappa?

– Ja. Han fick läsa boken innan jag skickade in den till förlaget. Han har läst den med blandade känslor, men han tycker om den. Pappa har haft svårt att prata om sina föräldrar. Det är inget man tar upp på en middag. Och det är svårt i kontakten med andra norrmän. Känslan är så väldigt mycket svårare där, deras krigshistoria är så mycket hemskare och sorgligare. Jag berättade inte ens för min hyresvärdinna i Oslo vad jag höll på med.

Men inte av skuldkänslor väl? Arvssynden är ju avskaffad.

– Ja, det är den faktiskt. Men en olust kunde jag känna.

Vad har du gjort sedan boken blev klar?

– Jag har skrivit en novellsamling till, den är nästan klar, två noveller till behövs. Hoppas jag kan hitta ett litet hus på landet som vi kan hyra, så jag kan sticka iväg ibland.

Till den där magiska inspirationszonen.

– Ja. Fast man ska inte prata för mycket om den. Då kanske den försvinner!

Varför tycker du så mycket om novellen som form?

– För att den går snabbt att skriva. Jag tycker om att läsa noveller. Jag tycker om att man kan berätta en hi­storia på några få sidor och Alice Munro är bäst av alla. Det är för författare som för löpare: man vänjer sig vid en viss sträcka. Jag vet inte hur många romanbörjor jag har i min dator, som slutar på sidan fyrtio när jag har blivit uttråkad.

Du skriver uppskattad litteraturkritik här i Sydsvenskan på kultursidan, säg något om det.

– Jag försöker ta mig an varje ny bok som om det är första gången jag skriver om en bok. Jag försöker uppbåda ny energi varje gång för att det inte ska bli slentrian.

Du börjar nästan alltid i en personlig erfarenhet.

– Ja, det är ett litet trick. Men jag får akta mig, det blir lite mycket ”jag” ibland. Men det gäller samtidigt att hitta en kärna: vad tycker jag om detta, vad är det som ska sägas? Texten kan flyta på bättre om jag utgår från mig själv. Jag läser ganska noggrant. Försöker att inte stressa. Men yrket är lite klaustrofobiskt. Alla känner alla. Det är lite skönt att inte bo i Stockholm av det skälet.

3