Största möjliga tystnad

I slutet av 1970-talet arbetade den amerikanske statsvetaren Robert Jervis en tid inom underrättelsetjänsten CIA. En av hans uppgifter blev att utreda ett av efterkrigstidens stora underrättelsefiaskon, amerikanernas oförmåga att förutse shah-regimens fall i Iran.

När Jervis efter trettio år publicerar sin egen numera avhemligade rapport, skriver han i förordet att den ursprungliga texten kom att ha viktiga luckor. Skälet var, förklarar han, att Washington på den tiden läckte som ett såll. Hemligt material som innehöll politiskt sprängstoff kunde hamna på förstasidorna påföljande dag. För att skydda sina kolleger valde han därför att utelämna sådant som de skulle ha kunnat bli uthängda för, trots att det inkluderade ett par av de viktigaste slutsatserna.

Debatten för och mot Wikileaks stora Afghanistansläpp för osökt tankarna till Jervis självkritiska reflexion i ”Why Intelligence Fails”. Det finns någonting schablonmässigt, både i det officiella USA:s ilska över det icke auktoriserade spridandet av materialet och i jublet över den demokratisering av informationen som offentliggörandet anses innebära.

Att maktens informationsmonopol missbrukas är knappast en ny upptäckt och snarare regel än undantag. Det är därför det behövs granskande organ, institutioner som kan balansera medborgarnas brist på insyn. Informationsmonopolet kan användas i ett manipulativt politiskt eller byråkratiskt syfte. Men i de flesta fall handlar missbruket av informationsmonopolet om slentrian. Försiktighetsprincipen gör ofta att mer material hemligstämplas än vad som egentligen är nödvändigt. Och det är betydligt mindre arbetskrävande att låta ett material förbli hemligt än att avhemliga det.

Denna problematik kring avhemligandet framträder tydligt i Wiki­leaks-materialet. Utifrån en informationsfundamentalistisk hållning är all sekretess stöld; staten och makten antas inte ha några legitima skäl att begränsa spridningen av viss information. Alla läckor är demokratiska tillgångar och de som läcker och lägger ut är informationskrigets Robin Hood och Broder Tuck.

Men naturligtvis är det inte så enkelt. Också i sitt försvar av publiceringen har företrädare för Wikileaks försäkrat att de tagit olika slags hänsyn, att de med andra ord gjort sin egen bedömning av vilka uppgifter som är skyddsvärda respektive inte skyddsvärda. Utelämnande av rapporter från Afghanistankriget efter den 31 december 2009 motiverades således med att dessa skulle kunna påverka pågående operationer. Men samtidigt har flera kritiker, både internationellt och i Sverige, pekat på att det offentliggjorda materialet innehåller uppenbart skyddsvärda personuppgifter om afghaner som samarbetat med Isaf-styrkan.

Wikileaks är i själva verket ute på ett rättsligt, journalistiskt och säkerhetsmässigt gungfly när man hävdar att man kan ersätta en formaliserad sekretessbedömning med en egen icke formaliserad och därmed inte kontrollerbar bedömning. Utelämnandet av det nyaste materialet med publicerandet av namnuppgifterna visar på en skev och osystematisk tillämpning av sekretessen. Man har utelämnat det som skulle vara mest politiskt kontroversiellt i USA men struntat i enskilda afghaner som inte kan föra sin talan. Det hela liknar, förmodligen helt omedvetet, det ovannämnda missbruket av ett informationsmonopol.

Ännu lösare blir gungflyet när det handlar om materialets sekretessvärde i stort. För att kunna avgöra om en uppgift bör hållas hemlig eller inte, måste den bedömas i ett större sammanhang.

Uppgifter som ser känsliga ut behöver inte alls vara det och sådant som för den oinvigde ter sig harmlöst kan i själva verket ha ett högt skyddsvärde. Detta beror i sista hand på hur uppgifterna kan komma att utnyttjas och i vilken utsträckning institutioner eller enskilda kan skadas och verksamhet störas. I fallet med Afghanistandokumenten är det klart vem man har tagit från men långtifrån klart vem man gett uppgifterna till och med vilka syften de kan komma att utnyttjas.

Slutligen kan det finnas skäl att reflektera över de val en framtida Robert Jervis kan känna sig tvingad att göra. Att kunna lita på sekretess är i själva verket i vissa lägen en förutsättning för att beslut fattas på basis av så fullständig och oförvanskad information som möjligt – vare sig det gäller en intern expertutredning eller en pågående förundersökning.

Wilhelm Agrell
författare och fredsforskare