Palme pärm till pärm

Henrik Berggren är ledarskribent på Dagens Nyheter, tidigare kulturchef, och dessutom doktor i historia. Han har en svag porträttlikhet med Alfons Åbergs pappa, det är något med mildheten och de lite spretande hårstråna. Berggrens nya bok ”Underbara dagar framför oss” är en stadig pjäs på sjuhundra sidor, varav gott och väl femtio är källhänvisningar, källkommentarer, register och litteratur.

Och egentligen resultatet av en helt vanlig ledartext i DN.

Henrik Berggren råkade jobba helg i februari 2006, någon påpekade att det var på dagen tjugo år sedan Palmemordet, och Henrik Berggren begärde – måttligt inspirerad av idén – fram klippkuverten från arkivet.

Samma kväll visste han: den här historien behövde berättas.

– Han är ju en oemotståndlig story. Och nu vill jag inte recensera mina föregångare, men problemet för dem som har försökt skriva om Palme förut har varit tiden. De har varit för nära i tid. Men jag och Kjell Östberg, som gjorde ett väldigt gediget verk om Palme i två band för några år sedan, kan säga att vi befinner oss i en annan tid. Det är bara Kjell och jag som skulle kunna vara så fräcka att vi gör anspråk på att skriva ”den definitiva biografin”. Sedan får ju andra avgöra hur bra det blev.

Henrik Berggren låter Palmemordet få summa två sidor i boken. Mycket medvetet så.

– Först nu börjar vi komma in i ett skede när vi kan säga: Olof Palme är historia. Vi kan se aktörerna på ett annat sätt. Det har skapat ett nytt läge.

”Underbara dagar framför oss” är redan översatt till tyska, finska, danska och norska. Och möjligheten till internationell spridning är något Henrik Berggren har haft med i beräkningen redan från början. Han har lagt stor kraft på att fånga miljöer, på att förklara vad Östermalm var på trettiotalet där Palme växte upp, på att förklara vad Vällingby var på sextiotalet, när Palme bildade familj.

– Jag satsade på att läsa in mig på samtiden, med gamla veckotidning­ar och romaner. Dagerman och Lidman och Myrdal. Skönlitteratur är en outnyttjad källa till historien, kan jag tycka som historiker. Bra författare är bra på att tolka samtiden. Det kan vara fåniga saker, små detaljer. Men jag ville se Stockholm på femtiotalet! Det är svårt att få reda på hur det såg ut på Rosenbads restaurang då – men så hittar man det hos Stieg Trenter.

Henrik Berggren har gått akademiskt till väga på så vis att han har litat mycket på skrivna källor och arkivstudier.

– Jag kunde ha intervjuat folk runt Palme mycket mer. Men berättelser som ofta har berättats låser sig. Det är ett jättejobb att dyrka upp dem. Man måste ha klart för sig att detta handlar om en person som har gjort så jävla mycket! Det var väldigt svårt för mig att balansera den nationelle och den internationelle Palme, och jag tror att det finns utrymme för fler böcker i ämnet. Om man börjar gräva i utländska arkiv och så. Och i Palmearkivet, som finns hos Arbetarrörelsens arkiv, där kan man komma längre i den vardagliga maktutövningen, konstaterar han.

– Det finns en tendens hos intellektuella att underskatta politiken som hantverk. Makten måste utövas. Jag har märkt på Palmes tal att han läste Max Webers skrift om politik som yrke. Talen är så fyllda av dolda referenser. En lite mer klassisk närläsning av en begåvad litteraturvetare och en politisk filosof skulle verkligen kunna ge någonting.

Arbetet har finansierats av flera stiftelser, och gått i ryck.

– Jag hamnade faktiskt i det där tillståndet som litterära författare kan tala om: det kändes inte som om jag skrev texten, det kändes som om den kom. Det var verkligen roligt. J M Coet­zee säger det bra: ”berättelsen lät sig berättas”.

Att nu slutligen släppa boken ifrån sig jämför Henrik Berggren med att ta sitt barn till barnavårdscentralen för inspektion. Och han hoppas på en ”ny” diskussion om Olof Palme, och berättelserna runt honom.

– Det låter trivialt, men det är oerhört viktigt när saker och ting händer i tiden. För att förstå aktörernas agerande är det viktigt att känna till detaljerna: det som var otänkbart en tisdag blir tänkbart en fredag för att det har hänt något på torsdagen. Politik handlar jättemycket om det. Politiker är inte intellektuella idémänniskor som sitter och skriver stora konsistenta verk om världen, de arbetar med verkligheten. Att då se hur den skiftar blir avgörande för att förstå dem.

Historikern Kjell Östbergs tvåbandsverk är kanske något mer akademiskt upplagt. Han har på bärande punkter gjort samma erfarenheter som Henrik Berggren:

– Anledningen till att så många har tvekat att skriva om Palme är förstås att han väcker så starka känslor. Det är svårt att förhålla sig neutral till en person som Palme. Man behöver inte antingen älska eller hata, men det blir ofta en stark känsla. Alltså måste han kontextualiseras, säger Kjell Östberg.

Kjell Östberg gjorde många intervjuer under sitt arbete.

– De flesta är så fåfänga att de inte vill riskera att historien skrivs utan att de själva är med. Alla som jag tillfrågade ställde alltså upp på intervjuer, med något enstaka undantag. Carl Bildt ville avstå, men i övrigt var folk samarbetsvilliga, säger han.

Östberg tror också på fler böcker om Palme framöver.

– Just eftersom han var en så mångfacetterad person. Det skulle kanske behövas fler böcker som klarare tar ställning och något mer värderar honom – rakt motsatt mot vad jag ville göra.

Men det finns redan en del böcker om Palme som varit mer kritiska, som Claes Arvidssons politiskt polemiska ”Olof Palme: Med verkligheten som fiende”. Andra har väckt stor antipati. TV4-journalisten Jonas Gummessons tio år gamla bok ”Bland nazister och spioner – Olof Palmes ungdomsår” gjorde Palmefamiljen rasande. Den behandlade Palmes familjs politiska sympatier och beskrev Olof Palmes tidiga och nära vänskap med IB-chefen Birger Elmér. Många av uppgifterna avfärdades bland annat av Olof Palmes son Mårten i en uppmärksammad tv-debatt, annat har senare fått stöd av utredningar.

– Boken var väldigt kontroversiell då den kom ut. Hade det jag berättade kommit fram under hans aktiva tid hade det inneburit en del problem med tanke på hans eget agerande i samband med IB-affären, säger Jonas Gummesson i dag.

– I dag är ju frågorna mer avdramatiserade, man vet att de saker jag skrev var korrekta. Många blev arga eftersom de hade svårt att ta till sig vad som stod i boken. Så är det ofta när man bryter ny mark. Skotten träffar budbäraren.

Palmehatet talas det ofta om. Palme utsattes kanske för mer organiserad avsky än någon annan samtida politiker – men det fanns dessutom en alldeles speciell Palmekärlek. Björn Afzelius har skrivit en sång till hans ära, vassa politiska debattörer som annars utmärker sig för att liera sig med ingen kan få något gråtmilt i rösten när de berättar om hur många gator och torg i världen som Olof Palme har fått uppkallade efter sig.

– Båda fenomenen är intressanta. Min frus föräldrars granne hade två grisar som han kallade Olof och Lisbet. Så det var starka känslor i omlopp. Palmes briljans retade upp någonting i en kultur som är ganska kollektivistisk och noga med reglerna och lite konflikträdd. Men nu finns nostalgifaktorn som riskerar att grumla vår syn, säger Henrik Berggren.

Han menar att Palmekärleken också den ska förstås som en produkt av sin tid: Palme verkade i en tid då landet Sverige dyrkade kompetens och effektivitet. Teknokratins historiska höjdpunkt. The best and the brightest. Nya unga lejon i kanslihuset, Veckojournalen gjorde reportage, unga skulle bli professorer och doktorer, inte programledare i tv.

Henrik Berggren har en tes till: Olof Palme förmådde lyfta Sverige ur en kollektiv känsla av skuld. Sverige hade klarat sig ur andra världskriget, men hade kanske inte hjälpt offren i sådan utsträckning som man borde ha gjort.

– Jag tror att det fanns latent i det svenska samhället. Redan 1953 var Palme oerhört skicklig på att i några tal vända den känslan till ett internationellt engagemang. Neutralitet var inte skamligt, neutralitet var för Palme en fråga om att hjälpa små och alliansfria länder och stödja nationellt oberoende.

Björn Elmbrant har i sin bok om Palme påpekat att eftervärlden tillskriver socialdemokratin en hegemonisk ställning som den kanske i och för sig hade – men så upplevde de ledande socialdemokraterna inte läget. De kände att de vann på målsnöret val efter val.

– Sett i ljuset av det får man tänka att Socialdemokraterna hade ett enormt självförtroende som valde honom.

42 år var mycket yngre 1969 än det är i dag, och Palme var hela Europas yngsta partiledare.

Men vad hade han gjort som 65-åring? Författare? Debattör? Det är känt att han var intresserad av jobbet som chef för FN:s flyktingkommissariat. I dag hade han varit 83 år, och kunde mycket väl fortfarande ha varit en tongivande del av svensk offentlighet.

– Man kan ju fantisera om att han hade skrivit memoarer. Om han nu ville minnas. Mick Jagger började skriva memoarer men slutade. Det blev för deprimerande, det var för många döda med i boken, sa han. En del personer som lever sitt liv framåt väldigt mycket kan ha svårt att bli reflektiva.

Familjen Palme har gett Henrik Berggren tillträde på ett sätt som sannolikt inga andra biografer före honom.

– Det har betytt jättemycket. Familjen var ju den plats där han inte var en politisk person, och jag har fått tillgång till brev och dokument som härrör från hans föräldrar. Lisbet Palme är annars mycket noga med sitt privatliv, hon har väl blivit lite bränd.

Henrik Berggren har själv två utflugna söner och en sjuttonårig dotter hemma. Han är i precis det läge som makarna Palme var vid tiden för mordet: Mårten och Joakim hade flyttat ut, lillebror Mattias, 18 år, var kvar hemma.

– Det barn som blir kvar hemma med föräldrarna blir på sätt och vis närmare. Samtalen med Mattias gav mig en målande bild av deras liv i Gamla stan. Hur de spelade kort, snackade om ditt och datt. Hur Mattias kikade förbi på Rosenbad på vägen hem.