Spökdimmorna behöver skingras

Jag önskar verkligen att skicklige berättaren Gellert Tamas hade hållit igen lite på symboliken – låtit bli att arrangera igenslagning av gistna gamla trädörrar etcetera – och ännu rakare berättat:

På 1800-talet samlade Lunds universitet och många andra lärosäten ihop ett stort antal skelettdelar. Benknotorna användes för forskning, lades i lådor. De finns ännu kvar. Ibland som kompletta skelett, med namn och allt.

Under nollnolltalet beskrev Sydsvenskan ett sådant fall, och skildrade Levin Dombrowskys liv och död, hur han hamnade i universitetets samlingar i stället för i en grav. Hans kranium återbördades till den judiska församlingen av dåvarande rektor Göran Bexell – vilket enligt Justitieombudsmannen var formellt fel. Även en skelettdel kan räknas som lös egendom, och det som var kvar av Levin Dombrowskys huvud var alltså en ägodel.

Fallet Dombrowsky lät höra tala om sig i hela världen. Många, många andra institutioner är i samma läge.

Och saken är inte avgjord och överspelad heller: Rester av många hundra människor finns lagrade hos Lunds universitet. Vad göra med dem? Återbörda för begravning? I så fall till vem? Är det självklart att en judisk församling har rätt till ett judiskt kranium, eller ska det enbart vara anhöriga som kan komma ifråga som mottagare?

Svåra frågor, utan svar. Men kloka författaren Maja Hagerman, intervjuad i ”Uppdrag granskning”, varnar för historisk glömska om skelettdelarna försvinner och begravs: Det här är ingen vacker del av svensk vetenskapshistoria. Just därför ska den inte glömmas, inte begravas, inte gömmas undan. Det vore dessutom att göra forskningen en otjänst. Det finns mycket kunskap kvar att extrapolera ur denna unika samling. Att skingra eller förstöra den vore i vetenskaplig mening lika galet som Piratpartiets nippriga förslag att förstöra hela det världsunika PKU-registret, som samlat blodprover från nyfödda i Sverige sedan 1970-talet.

Vad som behövs är förstås en ständigt förnyad etisk diskussion, parad med starka och klara regler för hur forskningsmaterial får användas. Men man ska också komma ihåg att ett litet kok på människodelar inte enbart är en bisarr vana från 1800-talet. Rättsläkare kokar rent benbitar från döda nu också, om det behövs.

”Uppdrag granskning” må ha fallit för lockelsen att göra lite spök-tv av gamla lik. Frågans fulla komplexitet blev tydlig ändå. Forskningens privilegier har alltid varit speciella – men det har forskningens utsatthet också varit.