Orkesterpop

STING OCH THE LONDON ROYAL PHILARMONIC CONCERT ORCHESTRA. Att tycka om Sting som soloartist är att ständigt sakna honom. Han gör så sällan som publiken vill.

För av kritiker uppburna musiker – en Bowie, en Prince, en Madonna till och med – är nya påhitt alltid per definition goda. Egensinne tas till intäkt för intelligens och medvetenhet.

Med Sting blir det inte så. Han förlöjligas i stället när han får för sig att spela i 9/8-takt eller att sjunga på franska.

Detta kan man verkligen fundera över. Klart är i alla fall att han den här gången, med skiva och turné tillsammans med hel symfoniorkester som gör nya tolkningar av gamla hits, ber om mer stryk. Och för plattan, den tvådimensionellt diskantiga ”Symphonicities”, ska han bara ha det.

Söndagskvällens konsert på Det Kongelige var däremot på alla sätt en större upplevelse.

Men man kunde ha önskat sig en mer konsekvent genomförd idé, helt utan percussionister och elgitarrer. Det blir lite som om Sting inte helt och fullt litar på vad en symfoniorkester kan klara, och i första halvlekens ”Every Little Thing She Does is Magic” blir hela hybriden farligt nära what we in Sweden kallar Rhapsody in rock.

Bättre då i magnifika nummer som ”Moon Over Bourbon Street”, som gjord för en dramatisk orkestrering där stråkar haltar i perfekt otakt med träblåsare som tycks göra som de vill. Vilket de förstås inte gör. Temat i ”Russians” är lånat från Sergej Prokofjev; det känns som om han tog tillbaka det nu en gång för alla.

Om detta sceniska koncept – de två svävande konstverken som var lampor som var bildskärmar gick inte att ta ögonen ifrån – kan nå fram på en så stor arena som Globen i Stockholm är jag tveksam till. För en mellanvarm kväll på Det Kongelige, och en publik i hela spektret från galaklädsel till jeans, fungerar det så bra att det blir en fjärde inropning. Då dödar Sting applåderna, helt ensam med bara sin röst, och den vemodiga inledningen till ”I Was Brought to My Senses” från ”Mercury Falling”. Lite gåshud på det faktiskt.