Dansdrama i Dockan i OS-format

Där Kockumskranen en gång stod bjuder nu dansare, simhoppare, konstsimmare, dykare, klättrare, körsångare, brassband och tre lyftkranar på en spektakulär utomhusföreställning just när kvällsmörkret sänker sig över staden.

I år är det femton år sedan Skånes Dansteater bildades och fem år sedan de flyttade till sina lokaler i Båghallarna. Och det firas med en föreställning vid den gamla fartygsdockan i Malmö hamn precis där Kockums stora varvskran en gång fanns.

På ena sidan av vattnet står publiken, på den andra sidan utspelar sig under en dryg timme historien om platsen som bytte skepnad från industri till bostads- och fritidsområde.

Skånes dansteaters femton dansare kompletteras av elever från Skolen for Moderne Dans i Köpenhamn. Till detta kommer specialinspelat ljud, videoprojektioner och avancerad ljussättning.

Fler än hundra personer medverkar i föreställningen som spelas upp fyra kvällar i rad med start i morgon, torsdag.

För regi och koreografi svarar de två norska koreograferna Anne Grete Eriksen och Leif Hernes, som har gjort spektakulära utomhusföreställningar till sin specialitet. De producerade bland annat invigningsföreställningen till OS i Lillehammer 1994 men det här slår det mesta, säger Anne Grete Eriksen.

– Dansen, musiken, lyftkranarna, simhopparna, ljuset och ljuden – allt kräver mängder av koordination, allt är tajmat på sekunden. Vi ville inte göra det enkelt för oss, vi har blivit så inspirerade av platsen och människorna här.

På taket till Skånes Dansteater uppträder dansarna Jing Yi Wang och Peder Nilsson i strålkastarnas sken och det är en speciell upplevelse, säger de:

– Här finns inget tak, bara himmel, och det är en speciell känsla, det påverkar kroppen och rörelserna. När Peder lyfter mig känns det som om jag flyger, förklarar Jing Yi Wang.

Ytan är begränsad och det kräver noggranna rörelser:

– På en vanlig scen kan man ta några extra steg om det behövs men det går inte här. Och fukten gör att man måste sätta ner fötterna bestämt för att inte glida, förklarar Peder Nilsson.

Föreställningens två koreografer har utgått från platsens historia:

– Vi ser den hårda industrin och människorna som arbetar i den. Och så ser vi poesin, drömmarna, naturen. Vi leker med vattnet, vinden och med relationerna mellan människorna, förklarar Anne Grete Eriksen.

– Och ibland kommer det ett flygplan. Eller en grupp änder. Det kan vi inte kontrollera och det är det som är så spännande.

Alla publikplatser är ståplatser och att komma och titta kostar ingenting. Leif Hernes tycker att man kan se föreställningen flera gånger:

– Publiken står längs en tvåhundra meter lång kaj och får olika perspektiv från olika platser. Och det sker många saker på samma gång.

Men det är ont om parkeringsplatser och Liselotte Lindahl på Skånes Dansteater uppmanar publiken ta bussen, tåget eller cykla dit.

Och att klä sig varmt.

Här spelas ”Dockplats 2010”.

Här står pub­liken