Pirater på grund. Rick Falkvinges galenskap blev den perfekta flyktvägen.

Andreas Ekström

medarbetare på kulturredaktionen

Piratpartiet, under en procent i riksdagsvalet, körde i somras i diket genom partiordförandens uttalande om att tillåta barnpornografi.

Jag undrar hur någon kunde bli förvånad.

Ändå slog reaktionerna på Rick Falkvinges barnporrsnack ett slags rekord. Särskilt starka var uttalandena från personer som tidigare har sprungit benen av sig för att framhålla Piratpartiets vikt och intellektuella stringens och så vidare, och som dessutom offentligen proklamerat att de stödde partiet förra året.

De har väl drabbats av lite ågren.

Och visst var det elegant att Falkvinge bjöd på en så fin flyktväg från partiet? Det blev underbart lätt att rädda ansiktet och säga ”jag röstade på dem av väldigt specifika skäl i EU-valet, som ju ändå inte räknas, men sen blev partiledaren galen”.

Förlåt mitt gravallvar, men jag skulle vilja påminna om att politik är viktigt och på riktigt. Piratpartiet är på de flesta vis seriositetens motsats. Hur kunde annars kloka och analytiska personer inte se det?

Den viktigaste lärdomen av den politiska parentes som Piratpartiet blir kan vara att vi måste börja ta EU-valet på allvar. Nu får piraternas representation, med alla de pengar som tickar ut till ett parti som kanske mest sannolikt inte finns vid nästa EU-val, drag av ­smash-and-grab-kupp. Junilistans representanter satt en mandatperiod, tankade hem pengarna – och gjorde ingen skillnad alls.

Det ska hur som helst bli ett politiskt spännande 2010-tal. Frågorna om internetpolitik och digital integritet – Piratpartiet förtjänar ett uppriktigt tack för att ha gjort dem viktiga – kan nu föras vidare av krafter som vill sätta dem i ett sammanhang, med en helhetlig politik. Det gäller att försöka sluta skratta åt kampanjannonser skrivna på rövarspråket och i stället se de för samhället viktiga problem som partiet ibland har försökt lyfta.

Piratpartiet självt kommer aldrig att klara det. Det enda som gäller där är dagens dubbel: Full frihet. Inget ansvar.

Förslagen får lite fernissa ibland, ett slags anständighetskostym. Den försvinner snabbt. Som vid det osammanhängande talet om den ideella rätten, som när partiet låtsas att det vill ha en femårig skyddstid för den ekonomiska upphovsrätten samtidigt som all retorik och praktisk handling i övrigt visar motsatsen.

När piratpartister säger att de älskar kultur men avskyr upphovsrätt, då blir de som Peter Dalles konduktör i filmen ”Skenbart”: mannen som älskar tåg, men hatar passagerare.

En del pirater är nu förvånade över att det gick dåligt. Det är begripligt. Lever man i en bubbla av några hundra bloggare som länkar till varann är det lätt att få intrycket att man representerar en folkmajoritet.