Mitt Malmö

Dagen efter valet väntar jag på bussen i Malmö. Himlen är lika grå som känslan inombords. När jag skriver det här fyller minnet i att det också regnade. Att folk hukade undan trilskande regndroppar, och på det sättet slapp möta varandras blickar.

Men jag vet inte om det är sant, om det verkligen regnade eller om himlen var grå. Det enda jag kan säga säkert är att känslan var sann och att jag undvek andras ögon. Just då, tolv timmar efter att vallokalerna stängt, hade jag tolkat en hård blick som att avsändaren röstat på Sverigedemokraterna.

Känslan förstärktes på bussen. Statistiskt sett hade drygt var tionde person runtomkring mig röstat på SD. Ett parti som vill förvandla mig till en andra rangens medborgare. Som utmålar mig som ett hot mot nationens enhet och säkerhet. Som tolkar mina föräldrars assyriska kultur som något främmande. Som hör mitt modersmål, arameiska, och tänker att det stör den svenska ljudbilden. Som endast vill acceptera mig om jag går med på en total assimilering, att jag skär av alla mina historiska band. Som har en kultursyn så förlegad att den liknar ett anakronistiskt rollspel fyllt av folkdräkter, runstenar och skånsk äggakaga med fläsk.

Jag går av bussen. Och tänker att några hållplatser senare skulle jag hamna i Burlöv där SD-stödet nästan är det dubbla.

Det har spekulerats vilt kring valresultatet i veckan, främst om vilket inflytande SD kan tänkas få i riksdagen. På ett sätt kan upprördheten synas överdriven – det hade kunnat vara värre. Med tanke på partiets enorma mediala genomslag under valrörelsen är en röstandel på 5,8 procent relativt liten och dess inflytande i riksdagen kommer att vara högst marginellt.

Men det som bitit sig fast under dessa sju dagar efter valet, är känslan av att färgfiltret i vardagen har förstärkts. Genom motioner och anföranden i riksdagen kommer dikotomin svenskar-invandrare att förstärkas. Rapporteringen om Sverigedemokraterna – både om deras framsteg och tabbar – kommer att vidareförmedla en hård retorik mot dem som inte automatiskt anses vara en del av Sverige. I onsdags återgav Kvällsposten på sin förstasida ett brutalt citat från en SD-kandidats Facebooksida. Hon hade skrivit: ”Ställ upp invandrarna här på filmen o sätt en kula mitt mellan ögonen, lägg dom sen i en påse o sätt frimärke o skicka dom dit där dom hör hemma. Dom jävla svinen.”

Rapporteringen var givetvis nödvändig, men att mötas av det citatet på en förstasida innebar också att konfronteras med ett hatiskt, hetsande uttalande i det offentliga rummet. Återgivandet hjälper till att sprida hotet. Ansvaret på medierna är enormt nu när de i större utsträckning måste relatera till ett rasifierat språkbruk.

Reaktionen från partiets gruppledare Per Klarberg är talande. Han förklarar att kvinnan är ångerfull och att ”det blir karenstid till den här cirkusen har lugnat ner sig”. Så lättvindigt kan mordhot reduceras till en cirkus.

Apropå clownbaserad underhållning, för två decennier sedan satt Ny Demokrati i riksdagen och spred osannolika citat runtomkring sig. Skillnaderna mellan Ny Demokrati och Sverigedemokraterna är förmodligen större än likheterna, men konsekvenserna av deras framgångar är jämförbara.

Jag minns det som en tid då jag kände mig ständigt utpekad och ständigt orolig för att det vulgära språket hos Bert & Ians gäng skulle anses rumsrent och smyga sig in i andra politikers vokabulär. I min klass i Jönköping blev normen bland killarna snabbt att vara ”nationalist” – dåtidens modeord. Det var fritt fram att lyssna på Ultima Thule i uppehållsrummet och att skriva ”Siste svensken tar flaggan med sig” på tavlan. Berömmande ord om Hitler eller barnsliga uträkningar om invandringens kostnader ledde inte till några rejäla åthutningar från lärarnas sida. Efter nian började flera av ”nationalisterna” i det yrkesförberedande Bäckadalsgymnasiet, en skola där 45 procent av eleverna röstade på Sverigedemokraterna i årets skolval.

Vid sidan av alla politiska diskussioner om SD:s inflytande i riksdagen, landstingen och kommunerna måste man ha den vardagliga aspekten i huvudet: Om man tillhör kategorin ”den andre” och går på Bäckadalsgymnasiet, är det möjligt att skärma av sig från att hälften av eleverna vill stänga landets gränser för såna som dig? Och vad innebär det att röra sig här i Malmö, en stad där tio procent stödjer ett främlingsfientligt parti med bruna rötter?

Själv känner jag hur blickar bränner fast i mig. Vilka egenskaper tolkas in i mitt bruna hår och mörka ögon? Att vara högutbildad och sekulariserad innebär inget frikort för en mörkhårig, det är tydligt i min mejlkorg. Av alla tumultartade tankar efter valet är detta den mest drabbande: känslan av att rasifieras i andras ögon.

Den brännande blicken har förvisso funnits där länge, men nu har den fått ett ansikte i riksdagen. Rädslan eller den avvaktande inställningen för ”invandraren” uppstod givetvis inte i söndags, vilket man nästan kan tro på vissa analytiker. För alltför många är diskriminering en realitet, ett faktum som visar sig i tystnaden efter inskickade arbets- och bostadsansökningar. Men den frågan försvann från den politiska dagordningen efter att Masoud Kamalis förvandlade den statliga utredningen om strukturell diskriminering till ett kamikazeuppdrag.

”Jag är inte jag”, skrev den alltför tidigt bortgångne svenskkurdiske författaren Mehmed Uzun i ”Själens regnbåge”. Han beskrev erfarenheten av att växa upp i ett nationalistiskt Turkiet där hans kurdiska etnicitet sågs som ett hot. Han fick inte vara en individ utan reducerades till en del av en grupp vars själva existens ansågs hotfull.

Termen för detta – ”den andre” – används flitigt på kultursidor men har en alltför akademisk ton för att riktigt bränna till. Den säger ingenting om den fysiska och mentala fru­strationen över att inte få styra bilden av sig själv, sitt jag. Att vara avvikande, en ”invandrare” och därmed ett kärl som fylls med andras fantasifulla fördomar.

I hur hög grad finns den här medvetenheten bland svenska partier idag? Det är inte svårt att hålla med kulturskribenten Hynek Pallas som i veckan på sin blogg reflekterade över de kritvita valvakorna som syntes i tv i söndags: ”svenska partier [har] misslyckats kapitalt med att engagera svenskar med utomeuropeiskt ursprung i den politiska apparaten.”

Å andra sidan är Sverigedemokraterna ett tydligt exempel på att det inte finns några enkla förklaringar på den växande främlingsfientligheten i Europa. I Södertälje har partiet haft flera personer med invandrarbakgrund på sin vallista. Bland vissa av mina släktingar i staden, som flyttade dit på 60-talet, yttras också ofta missnöje om det stora antal flyktingar som tagits emot de senaste åren.

En kusin älskar att berätta om att de (irakierna) vägrar arbeta vitt, att de slår ner svenskar och att de bränner upp minst en bil i veckan för att få ut pengar på försäkringen. ”De är för många. De får flytta någon annanstans”, säger han. Hans fru brukar opponera sig – ”det sas ju samma sak om oss när vi kom” – och får till svar: ”Men vi var ju hederliga.”

Mikael Ekman och Daniel Poohl levererar i boken ”Ut ur skuggan” (2010) en kaskad av olika förklaringsfaktorer. I fallet med Södertälje skulle man kunna använda deras teori om att högerpopulistiska partier också får ”stöd från dem som har en bra situation, men som är rädda att tappa sin position i spåren av invandring och globalisering”. De konstaterar också att Sverigedemokraterna haft ”framgångar i såväl välbärgade kommuner med låg arbetslöshet som socialt utsatta”.

Den inhumana människosyn som SD representerar kan alltså bara bekämpas om man lyckas hålla alla komplexa och ibland motsägelsefulla faktorer i huvudet på samma gång.

Men sådana förklaringsmodeller räcker inte hela vägen. Teorier, hur kloka de än är, talar ändå främst till människors rationella sida. Och det djävulusiska med en växande främlingsfientlighet är att den lägger sig som en tung, smutsig hinna över både aktörer och offer.

I minnet är jag nu tillbaka på bussen i Malmö. Bakom mig sitter två tonårstjejer varav den ena kaxigt och högt proklamerar att hon röstat på Sverigedemokraterna. ”Det räknas inte”, säger kamraten. ”Det var ju bara ett skolval.” Den andra vägrar ge med sig. Hennes röst räknades visst. Efter lite gnabbande fram och tillbaka säger den stolta sverigedemokraten till sin vän: ”Det är du som är en outsider.”

Jag reser mig för att gå av. Tittar snabbt på henne. I tystnaden formuleras mina frågor: Vem är jag i din värld? Hur ska du och jag förhålla oss till varandra dessa kommande fyra år? Utåt sett blir vi två urvattnade stereotyper, den unga arga blonda tjejen och den lika arga brunhåriga kvinnan. I sådana stunder spelar den kommande riksdagspolitiken ingen större roll, allt som finns är dina och mina blickar på varandra i vardagen.

Rakel Chukri

Sydsvenskans kulturchef