Jelena Zetterström ser David Byrne

Konst som förväntas interagera med publiken uppnår inte alltid sina syften, helt enkelt för att konsten utesluter snarare än bjuder in och därmed skjuter bredvid målet.

Rooseum har under senare år visat både väl fungerande och fullständigt misslyckade projekt i den här genren. Ett av Rooseums verkliga problem har varit att man bitvis glömt att den relationella konsten delvis bygger på publikens medverkan och att det därmed inte går att vända denna ryggen.
Helt annorlunda är situationen just nu på Färgfabriken i Stockholm. Lagom till tioårsjubileet har man bjudit in förre Talking Heads-sångaren David Byrne, känd för sin nyfikenhet och dragning mot det oförutsägbara. Hans verk för Färgfabriken är också något utöver det vanliga.

"Playing the Building" är nämligen ett verk som inte bara involverar publiken på ett generöst och öppet sätt, utan som faktiskt är beroende av den. Samtidigt aktiveras byggnaden och dess historia som traditionell industrilokal på ett sätt som imponerar.

David Byrne själv framträder här varken som renodlad musiker, kompositör eller bildkonstnär. Snarare är det han som skapat förutsättningarna i och med att han förvandlat hela byggnaden till ett jättelikt musikinstrument. Sedan är det vår uppgift som publik att spela.

Utan vare sig digital teknik eller förstärkare föds musiken ur byggnaden själv, eftersom Byrne litat till akustiken samt till materialens och konstruktionernas inneboende förmåga att alstra ljud.

Musiken frambringas genom luftdrag, vibration och slag, på järnbalkar och i ledningar och rör, och allt styrs från tangenterna på en tramporgel, placerad i lokalens mitt.

Härifrån kan den som spelar tydligt följa vad som sker och uppleva hur rören visslar och basslagen dånar. För varje tangent som trycks ned blottläggs samtidigt mer av byggnadens inre struktur. På så sätt påminner tilltaget lite om när Anders Soidre med sitt utsnitt i väggen ställde ut ett stycke av Rooseums bakomliggande struktur (i utställningen "Konsthögskolan 10 år").
" Playing the Building" är ingen vanlig ljudinstallation, som den Susan Philipsz i somras presenterade på Malmö konsthall. Förvisso gjorde även hennes verk, i all sin avskalade och meditativa enkelhet, Klas Anshelms vackra konsthallsbyggnad synlig, men utan att i grunden ha något direkt samröre med arkitekturen.

David Byrnes verk däremot är gjort enligt platsens specifika förutsättningar och fungerar på ett såväl mentalt som rumsligt plan, inte minst som det påtagligt förhöjer rumsupplevelsen och gör den egna närvaron så tydlig. Det är både vackert och smått genialt.

JELENA ZETTERSTRÖM
konstkritiker