Dan Hallemar läser om torson

I novembernumret av The New Yorker vrider arkitekturkritikern Paul Goldberger sig närmast vimmelkantig när han förklarar Turning Torso-arkitekten Calatravas storhet.

Och Turning Torso är som gjord för metaforer. Som en projektionsduk för arkitekturkritiker som längtar efter att tala om byggnader som dansar, flyger eller är "kinetiska".

Calatrava är en man som bygger ikoner, skriver Goldberger. En man som uppfyller önskningar om en arkitektur som en "mytisk vision". Men han skriver också att Turning Torso är sämre än den skrapa som nu planeras på Manhattan. Torson är "rörig".

Den är, vilket är lätt att hålla med om, bäst på håll. Femvåningslådorna som staplas på varandra i Turning Torso konkurrerar med den starkare idén om en vridande skyskrapa, skriver Goldberger. I New York har varje låda på fyra våningar en terrass och det skiljer dem från varandra, gör huset lättare. Calatravas "torso" på Manhattan har också butiker i botten. Det är olikt Calatrava, men förmodligen ett krav i New York. Calatrava struntar i gatan. Han är, skriver Goldberger, inte intresserad av skrapans botten eller dess topp, men av dess långa mitt.

Men det är Malmös Torso som är originalet, som nu förfinas världen över. Calatrava som en arkitekturens Dylan, älskad av ordrika kritiker, på en never ending tour och med ständigt nya versioner av sina låtar. Närmast efter Manhattan blir det Chicago.

DAN HALLEMAR
arkitekturskribent