Eva Ström läser Ko Un

Vem är Ko Un? Namnet dök upp i årets Nobelpristagarspekulationer och många undrade säkert vem denne sydkoreanske poet är. 2002 kom de första diktöversättningarna till svenska på Heidruns förlag med titeln "Fråga månskenet om vägen". Nu ger också Atlantis ut en volym som kan råda bot på okunnigheten. "Tiotusen fotspår och andra dikter" heter den 160-sidiga boken, där Inja Han och Carola Hermelin står för dikttolkningarna till svenska. En fyllig intervju med Ko Un fullbordar diktboken.

Ko Un föddes 1933 i sydvästra Korea och växte upp under den japanska ockupationen, då koreanska skolor stängdes, historieböcker förstördes och det tidvis var förbjudet att tala, skriva och publicera koreanska. Då andra världskriget slutade och Japan kapitulerade upphörde också ockupationen, men spänningarna mellan ryskkontrollerade Nordkorea och USA-kontrollerade Sydkorea ledde till Koreakriget då miljoner människor dödades. Kriget förvandlade bondpojken Ko Un till pessimist. Mellan tjugo och fyrtio års ålder gjorde han fyra allvarliga självmordsförsök.

Räddningen blev meditation och zen-buddhistiska studier. Att från munklivet återvända till världen blev en svår process. Ko Un debuterade som diktare för att sedan bli aktiv i kampen för demokrati. Det ledde till ett fängelsestraff på livstid 1980, men han frigavs efter två år.

Det var i fängelset som idén till "Maninbo" (Tiotusen fotspår) föddes, en ännu oavslutad samling som vill beskriva fyratusen koreaners liv och som låter varje dikt gestalta en människa. Att rädda en förödd värld undan glömskan verkade vara Ko Uns djupa underliggande motiv, liksom att härda ut under den plågsamma fängelsevistelsen i en trång mörk cell, där tanken på de kommande dikterna var den enda sysselsättningen.

Det är en nedsläckt värld som åter får ljus i Ko Uns diktvärld. De öden vi möter är både exceptionella och lyckligt vardagstrygga.

Sagoberätterskan Sam-man inleder, hon blir den levande muntliga traditionen som vet att på brunnens botten finns en klippdörr till en annan värld, där persikoträd blommar i djupaste midvinter. Hon dör med öppen mun, som om hon ville fortsätta att berätta, skriver Ko Un, och tecknar både ett äreminne och i viss mån ett självporträtt. Om det gick skulle jag gärna skriva dikter efter min död inne i graven, säger Ko Un och det slår mig att han är väl förberedd efter sin tid i fängelsets gravlika cellmörker.

Ko Uns dokumentära dikt kan påminna något om Edgar Lee Masters "Spoon River Anthology", men förefaller mig ha vidare och mera gränslösa intentioner. Likt Singer eller Chagall försöker han rädda en försvunnen värld i sin visuella dikt, där den koreanska kulturen möter oss i konkreta detaljer från ett vardagligt liv bland fiskare och bönder.

Men även mörkare scener från kriget, ockupationen och fängelsetiden speglas. Den unge dödsdömde mördaren bländar med sitt strålande leende, sina graciösa rörelser. Någonstans i hans liv hade den fruktansvärda handlingen börjat spira, vuxit upp och använt hans kropp som mylla, skriver Ko Un och beskriver också det grymma avrättningsrummet där den sprattlande kroppen varken är god eller ond. Och det är slående att Ko Uns dikt, som beskriver så många tunga människoöden, aldrig andas hämndbegär eller förstenad bitterhet. Kanske har det att göra med den religiösa erfarenheten som buddhistmunk?

Ko Uns zenbuddhism märks i diktsamlingens senaste hälft och här är anslaget ofta friare och skildrar ett förbiilande ögonblick. I denna mystik upphör tingen och världen och Gud blir utan både form och ljus. Det enklaste blir det största: en himmel, en vår på väg till Sibirien eller ett tomt fält där den bittra kylan har försvunnit och marken tinat upp.

Här finns motsatsen till Ko Uns berättande dikter, en vilande närvaro i ett enda ögonblick. Översättarna tycks mig ha lyckats särskilt väl i detta avsnitt.
Ur Ko Uns dikter talar en lågmäld och milt stridbar humanism. Varje människa lämnar fotspår efter sig och är värd att osentimentalt lyftas fram i en dikt, såväl den snåle stackaren som lurar spelkulor av barnen, som den förfärlige japanske rektorn eller det föräldralösa partisanbarnet, som adopteras av fångvaktaren.

Ett grymt skede i historien talar ur dikten, men tonfallet är aldrig bittert aggressivt utan snarare präglat av en paradoxal lätthet och en luftigt sinnlig glädje. I hela Ko Uns dikt speglas sensibelt en värld av grym ondska men också en vardagligt lysande lycka, så mycket dyrbarare som den när som helst kan slås sönder.
Mirakel kan inträffa, och gör så i Ko Uns märkliga och levande dikt.

EVA STRÖM
författare och läkare