Pernilla Ståhl läser om olja

Häromdagen ringde en bekant som är ekonom. Han frågade vad jag gjorde, och jag berättade att jag läste en bok om att oljan kommer att ta slut. Han skrattade och sa bestämt att det kommer den absolut inte att göra. När utbudet av olja minskar höjs priset, enligt den nationalekonomiska teorin. Oljan kommer alltså inte att ta slut, bara bli dyrare. Och ett alltför högt pris tvingar fram andra och på sikt billigare alternativ, som vind- och vattenenergi. Slutsatsen, enligt detta synsätt, är att vi kan ta det lugnt. Marknaden reglerar och pessimisterna har fel.

Ekonomijournalisten Gunnar Lindstedt har lyssnat på forskare i nätverket Association for the study of peak oil and gas, Aspo. Dessa "pessimister", som kritikerna benämner dem, eller "realister", som de kallar sig själva, delar inte ekonomernas optimistiska bild. De hävdar att Opecs påstådda oljereserver är överdrivna och att världens oljeproduktion håller på att nå sin topp, peak oil.
Aspo bildades av geologen Colin Campbell för några år sedan och leds nu av den svenske fysikprofessorn Kjell Aleklett. Aspo har de senaste åren fått allt större genomslag i medierna och hos kända investerare. Nyligen publicerade Svenska Dagbladets näringslivsdel en lång intervju med Kjell Aleklett.

I "Olja. Jakten på det svarta guldet när världens oljekällor sinar" redogör Gunnar Lindstedt för upptäckten av olja, och för efterkrigstidens oljeboom som ledde fram till ett välfärdssamhälle som var helt beroende av olja. De oljeberoende länderna skyr, skriver han, inga medel för att skydda sina intressen i de oljeproducerande länderna. USA:s ockupation av Irak har, enligt Lindstedt, inget att göra med förment demokratiska ideal utan handlar enbart om att skydda tillgången till olja. Oljebristen kan också få direkta säkerhetspolitiska dimensioner: USA och Kina är nu konkurrenter på den globala energimarknaden.

Inom fem, tio år kommer priset på olja att mångdubblas och tvinga oss till en ny livsföring, skriver Lindstedt. Vi går, anser han "mot en kraschlandning". Lönesamhället brakar samman, välfärden försvinner, och vi kommer inte att kunna resa. Lindstedt skriver att han köpt ett gammalt hus på landet som kan värmas upp med kakelugnar; huset ska fungera som en reträttplats för honom och hans sambo när vi har kraschlandat.

Gunnar Lindstedt har tidigare skrivit utmärkta böcker om exempelvis Trustorhärvan och Boo.com. Den senaste boken är lika välskriven som de tidigare, men här har tyvärr den goda journalistiken fått stå tillbaka för det personliga. Det är helt enkelt för mycket om Gunnar Lindstedt och hans dystopiska förutsägelser och för lite om olja. Jag saknar också röster som är kritiska till Aspo.

Boken tar upp en oerhört viktig fråga: hur ska vi ta oss ur förbränningssamhället? Kanske måste man överdriva rejält för att någon ska lyssna. Men då löper man också risken att inte bli tagen på allvar.

PERNILLA STÅHL
frilansjournalist