Varför, Gessle?

Pop
Son Of A Plumber
(Elevator/EMI)
Betyg: 2

På omslaget till sin nya skiva är Per Gessle fotograferad när han står och bläddrar i vinylbackar i en skivaffär. Han står och tittar koncentrerat på ett omslag och jag kan känna igen mig egen blick från när jag var, låt säga, 17 år. Blicken, koncentrationen, upphetsningen.

Precis så såg Gessle säkert ut även när han var 17 år. Och det var hans enorma popintresse som lade grunden för hans karriär. Grejen är bara att han nu är 46 år och internationellt framgångsrik popstjärna – men fortfarande fast i poprumsfantasierna.

Foto: Anton Corbijn

Så låter det i alla fall om nya projektet Son Of A Plumber, ett engelskspråkigt album som Per Gessle fick inspiration av när han inventerade sin vinylsamling. Så här finns ekon av Beatles, Kinks, Monkees, Serge Gainsbourg, Burt Bacharach, Simon & Garfunkel – ja, ni kan själva tänka vidare.

Albumet är dubbelt, 24 låtar. Vansinnigt många låtar. Och det är fullsmockat med pastischer. Musikerna är ungefär desamma som på ”Mazarin” häromåret, Anton Corbijn har tagit bilderna i cd-häftet. Och man ställer sig frågan: Varför? Till vilken nytta, allt detta? Kanske kan man också fråga sig: Hur har han mage?

Förmodligen gör han detta för att han kan. Alldeles för mycket här i världen görs för att någon har möjlighet. Att avstå kan också vara att prestera något. Men Gessle har råd, har uppnått en position där han har väldigt stor frihet både ekonomiskt och artistiskt. Och just detta är något som han tycker är roligt. Det hörs. ”Son Of A Plumber” är mest av allt lekfull, det är pariserhjul och virvelvind på en och samma gång, ballonger till barnen och hoppslott för de lite tuffare.

Men. Det är roligare att vara i lekstugan än att stå utanför och kika in i den.

Detta är ett habilt album, men det handlar mer om att bygga modellflygplan eller leka med lego än att göra musik.

Gessle har egentligen alltid varit en legitimerad poptjuv, både Gyllene Tider och Roxette är pop byggd på stulna grunder, men han brukar lägga till något tydligt eget. I Gyllene Tider, och även i Gessles svenskspråkiga soloproduktion, har vi de snillrika texterna. Roxette byggde mycket på kontrasten mellan Gessles karakteristiska röst och Marie Fredrikssons power. I Sons Of A Plumber är det inte lika lätt att hitta något som sätter tydlig prägel.