Pernilla Ouis om hedersvåldet

Jag har engagerat mig i hedersvåldsproblematiken och kan cyniskt konstatera att ett nytt mord verkar behövas eftersom frågan är helt död i debatten. Nu skedde det fruktansvärda igen: en ung man i Högsby mördas av skäl som antas ha med heder att göra. Men var är mediestormen? Var är de upprörda stämmorna och indignationen?

Jag försöker verkligen förstå. Hedersdebatten har präglats av röster som påstår att detta våld är uttryck för en allmän patriarkal norm. "Vi svenskar dödar och misshandlar våra kvinnor också" , sägs det nästan med stolthet för att lägga locket på.

Jag hävdar med bestämdhet att hedersvåldet är specifikt och skiljer sig från "vanligt manligt svartsjukevåld" eftersom både män och kvinnor är både offer och förövare.

Hedersmord är planlagda mord som sker inför en publik. Manligt våld mot kvinnor fördöms och föraktas i Sverige, men där hedersideologin råder applåderar publiken när hedern är återupprättad. Visst är det skillnad, en ideologisk sådan.

Det har sagts att vi inte ska skapa ett "vi och dom"-tänkande. Varför inte? "Vi" gör uppenbarligen inte såhär, medan det finns"dom" som gör på ett annat, i vårt tycke, förkastligt sätt. Varför ska de skyddas? Det är omvänd rasism att inte uppmärksamma de kränkningar som människor med invandrarbakgrund utsätts för i hederns namn.

Jag har i min forskning intervjuat tjejer i Mellanöstern. Flickorna vittnar om hur hedersideologin kringgärdar dem på alla sätt: de har begränsad rörelsefrihet, får inte leka med pojkar, de måste stanna inomhus, de utsätts för våld vid minsta lilla felsteg. De riskerar tvångsäktenskap. Allt detta är allvarliga brott mot FN:s barnkonvention.

Det allvarligaste var kanske hur flickorna själva internaliserat hedersideologin. "Vi är som äpplen, om vi ruttnar måste vi slängas bort ", sa en tjej helt osentimentalt. "Det är flickans fel om hon blir trakasserad på gatan av killarna", menade en annan, "då har hon gjort sig billig och uppmuntrat dem". Det gör mig beklämd att veta att dessa flickor kan växa upp till kvinnor som är pådrivande i upprätthållandet av hedersideologin.

"Hederstänkandet har inte med religion att göra", är en annan klyscha i debatten. Det är kanske inte kopplat till en enda speciell religion, men får resonans i alla religioner med en kyskhetsetik. Religiösa företrädare har varit dåliga på att ta avstånd från hedersvåld.

En del svenska debattörer verkar tro att hedersideologin kommer att växa bort med andra generationens invandrare. Ingenting kan vara mer fel; hederstänkandet är starkast bland invandrarungdomar i förorten. Hemlandets normer blir mer konservativa i en migrationsprocess. Hedersvåld är ett hett debattämne i Mellanöstern och är inte något som helt oproblematiskt accepteras där längre. Det är inte "deras kultur" som vi ser här, det är en anomali.

En ung man har mördats. I hedersideologin dikterar kollektivet vem individen får älska. "Vi" kan inte acceptera det. Integrationspolitiken kommer i framtiden att avgöra vilka som tillhör "oss" som tycker att våld i hederns namn är skamligt och vilka som fortfarande är "dom andra".

PERNILLA OUIS

fil dr, författare och projektsamordnare för Rädda Barnen i lunds projket kring förebyggande åtgärder mot hedersrelaterat våld