Wilhelm Agrell varnar för personligt integritetshot

2005 var inget gott år för den personliga integriteten. En rad förslag lades fram som alla hade det gemensamt att de skulle öka de svenska myndigheternas möjligheter att med olika typer av tekniska system komma åt information om enskilda. Förslag till buggning, det vill säga dold avlyssning, och utökade möjligheter för telefonavlyssning, kom att tilldra sig störst uppmärksamhet och försvarades av justitieministern med att den som har rent mjöl i påsen inte behöver frukta något.

Mer i det fördolda lades förslag fram som syftade till "en anpassad försvarsunderrättelseverksamhet" med åtföljande förändringar av lagregleringen av underrättelsetjänstens behandling av personuppgifter. På ytan kunde detta se ut som ett utökat skydd för den personliga integriteten, men i praktiken handlar det om motsatsen.

Den svenska signalspaningsorganisationen FRA (Försvarets radioanstalt) har förlorat större delen av sina traditionella militära uppgifter. Samtidigt har alltmer av elektroniska kommunikationer överförts från radiosändningar till trafik över internet. FRA har hittills varit förhindrat i lag att avlyssna trådburen teletrafik, men måste för att kunna existera som en kompetent och relevant signalspaningsorganisation komma åt det globala nätet och hela det elektroniska informationsflödet. Helt följdriktigt föreslås därför FRA få tillgång till all elektronisk kommunikation till och från Sverige, oberoende av om denna överförs med kabel eller på annat sätt.

Detta kan tyckas rimligt, men konsekvenserna är revolutionerande, eftersom förändringen inte bara är teknisk utan också handlar om underrättelseverksamhetens inriktning mot nya hotbilder med oklar geografisk hemvist. Underrättelsetjänsten kommer på detta sätt att hantera uppgifter om personer och organisationer i en omfattning som inte kan jämföras med den öppna polisen och säkerhetspolisen.

Men sakta i backarna, det finns trots allt lagar och förordningar, inklusive den nu föreslagna lagregleringen av behandling av personuppgifter i underrättelseverksamheten med det uttalade syftet "att skydda människor mot att deras personliga integritet kränks". Här slås således fast att personuppgifter inte får behandlas enbart utifrån bland annat en persons politiska tillhörighet, ras eller etniska ursprung - fast om personuppgifterna ändå behandlas får de kompletteras i dessa avseenden om det är "oundgängligen nödvändigt för verksamheten". Denna typ av känsliga uppgifter får inte heller utgöra sökbegrepp - annat än om det är "oundgängligt nödvändigt".

På ett liknande sätt förhåller det sig med överförandet av personuppgifter till utlandet, det vill säga till de utländska underrättelse- och säkerhetstjänster som Sverige samarbetar med (eller till dem som i sin tur samarbetar med dessa). Personuppgifter får enligt lagförslaget inte föras över till andra länder om sekretess hindrar detta - men regeringen kan föreskriva att överföring ändå får ske "om det är nödvändigt för att Försvarets radioanstalt skall kunna fullgöra sina uppgifter".

Jag kan inte se att det någonstans i denna lagreglering kommer att finnas någon möjlighet för den enskilde själv att få reda på om uppgifter förs vidare till främmande underrättelse- och säkerhetstjänster och i sådana fall vilka uppgifter det kan röra sig om.

I denna nya värld räcker det inte att ha rent mjöl i påsen, det gäller framförallt att ha rätt färg på den och inte ha otur bland de elektroniska sökbegreppen.
De aktuella lagförslagen har inte tillkommit för att förstärka den enskildes integritet utan för att harmonisera en förändrad (det vill säga mer personinriktad) underrättelseinsamling och ett ökat internationellt flöde av personinformation med gällande nationell rätt, framförallt personuppgiftslagen. Detta görs på ett för underrättelsesammanhang sedvanligt vis, nämligen genom att ett förfarande först förbjuds och sedan tillåts under vissa speciella omständigheter, vilka i den löpande verksamheten i princip alltid visar sig vara för handen.

Detta är inget nytt fenomen. Säkerhetspolisen var således från 1969 förbjuden att bedriva åsiktsregistrering men detta var samtidigt i praktiken tillåtet genom hemliga föreskrifter från regeringen.

Denna ordning var mycket behändig eftersom den å ena sidan tillät de politiskt ansvariga att peka på förbudet, å andra sidan tillät de verksamhetsansvariga att följa föreskrifterna. Dubbelspelet klarlades av Säkerhetstjänstkommissionen i dess slutbetänkande 2002, men tycks idag vara bortglömd historia.

Det är säkert riktigt att det som pågår inte är en samordnad och målmedveten attack mot den individuella integriteten och tankefriheten. Men konstitutionella förändringar som innebär permanenta ingrepp i de medborgerliga friheterna kan inte och får inte bedömas utifrån vad de ansvariga regeringstjänstemännen eller ministrarna tänkt på eller avsett.
Det är inte deras avsikter som kommer att förändra vårt samhälle utan de faktiska effekterna - avsedda eller oavsedda - av nya rättsregler och principer.

WILHELM AGRELL
författare, freds- och konfliktforskare