Att bara titta räcker inte

”From Lucy with Love”, Moderna Museet Malmö, t o m 24.4.

Samma dag som Moderna Museet i Malmös första större satsning på en yngre, lokalt förankrad konstnär öppnar hålls en konferens om sambandet mellan surrealism och science fiction i London, mig veterligen den första. Det är ett passande sammanträffande, för i Christian Anderssons verk smälter science-fictiongenrens historia ihop med strömningar från 1900-talets konströrelser med särskild betoning på surrealismen.

Innanför turbinhallens väggar fungerar ett par falska väggliknande strukturer som en slags konceptuell ram för utställningen. Dessa ”väggar” ljuger och förvillar i flera bemärkelser. Närmast ingången står en sju meter hög visualisering av Magrittemålningen ”L’Art de la conversation” (1950). Den franske surrealisten skapade illusionen av en Stonehengeliknande struktur i en tvådimensionell konstform som ofta strävat efter att skapa en tredimensionell optisk effekt.

I Anderssons version har målningens klossar fått en verklig skulptural dimension, men det vi ser är fortfarande en konstgjord idé om ”sten”; frigolit som bearbetats och målats över för att likna Magrittes original. I både målning och skulptur bildar stenarna ordet rêve, franska för ”dröm”, vilket förstås anknyter till surrealismens intresse för en verklighet bortom och över (franskans sur) den vakna och rationella. Konstnären tolkar Magrittes monument som en ruin, en symbol för surrealismen som disintegrerar i en efterkrigstid då den abstrakta, formalistiska fåran inom modernismen hyllades.

För en av grundstenarna inom denna högmodernism står den tyske arkitekten Mies van der Rohe. Utställningens andra falska vägg består av en kopia av van der Rohes berömda paviljong för världsutställningen i Barcelona 1929. Originalet – ofrånkomligen knutet till Weimarrepublikens bedrägliga framtidstro – förstördes 1930 men paviljongen återskapades 1986. Anderssons verk, där marmormönstret rekonstruerats genom datormanipulerade fotografier och den berömda funktionalistiska stolen blivit en insektslik surrealistisk skulptur är därför en förvriden kopia av en kopia.

Dessa två stora verk ramar in ett antal mindre installationer som ifrågasätter historieskrivning, vetenskaplig rationalitet och sanning, där­ibland det kuriosakabinett som gett utställningen sitt namn. Andersson ställer intelligenta frågor kring kopior och originalitet, accepterade sanningar och skärvor av relevans i till synes galna teorier men det går inte att komma ifrån att utställningen är mer svårtillgänglig än det som tidigare visats i Turbinhallen. För att förstå verkens konceptuella poäng räcker det inte att titta på deras form, material eller innehåll; de måste sättas i ett konst- och idéhistoriskt sammanhang för att bli begripliga.

Den som är intresserad av 1900-­talets konsthistoria och har tålamod att använda sig av väggtexterna som nyckel till utställningens rebus erbjuds dock en spännande imaginär tidsresa där science-fictionvärldens kvasivetenskap och surrealisternas förmåga att göra det vardagliga egendomligt ställs emot en mer konventionell historieskrivning och verklighetssyn, och visar att den senare inte alltid varit så rationell som den utgett sig för.