Sextio höghus på Väster i Lund skulle blåsa liv i staden. Martin Svansjö visar större pietet mot Lunds stadsbild med sitt förslag till förtätning än de stadsmarodörer som låtit fula småhus och tegelhögar breda ut sig, menar Pontus Kyander.
Det sägs att Lund är fin gammal medeltida stad. För varje gång jag hör det blir jag mer och mer konfunderad. Vad är det som är så medeltida med Lund? Det är klart, gräver man i marken inne i centrum, så ett tu tre hittar man benen efter liten biskop lagda i ett stadigt metallskrin. Man kan hitta lämningarna efter ett kloster, alldagliga husgrunder, trasiga benkammar, en del mynt, massor med benrester efter djur och säckvis med keramikskärvor. Mycket av det är medeltida, det är sant.
Men ovanför mark då? Ja, stadsplanen förstås. Alla gator i centrum är krumma och vinda, och en nykomling hamnar inte alltid där han hade hoppats. Domkyrkan är på sätt och vis medeltida, även om den slutfördes långt senare och byggdes om av främst Helgo Zetterwall vid 1800-talets mitt för att med tidens mått bli ännu medeltidare. Krognoshuset är medeltida, det är ett riktigt fint hus.
Därmed i princip slut på det medeltida. Det jag ser är annars huvudsakligen en 1800-talsstad, en sekelskiftesstad, en femtio- och sextiotalsstad med karaktärsfulla byggnader av arkitekter som Westman och Anshelm, en sextio- och sjuttiotalsstad med typisk Domuslåda vid torget - nej, jag vill faktiskt inte riva den. Den är en del av historien, och långt fulare hus har byggts sedan dess. Fokushuset är en skamlöst ful tegelhög, som tagit sig före att efterlikna konturerna av det fina 1800-talshus som stod där en gång.
Överhuvudtaget, med få och mestadels sena undantag, är det som byggts inne i stan de senaste tjugo åren medioker eller usel arkitektur. Det är bara att lyfta blicken och se efter!
Om något årtionde kommer man tack och lov att bli tvungen att riva till exempel de smäckiga åttiotalsbyggena inne i Nöden. Jag har bott i en lägenhet där; varenda ditspikad plastlist satt lite snett, väggarna var av tunnaste gips och nådde inte ens helt ner till golvet. Den som hade otur i början kunde kika på grannens fötter? De och andra sena nybyggen försöker utan större framgång efterlikna de enkla arbetarbostäder från 1800-talets slut och annat som tidigare stod på platsen, och i Lund är omsorg om staden liktydigt med att bygga nästan sådana hus som förr, bara oändligt fulare. Grattis!
"K-märk hela Lund!" har en agiterad besökare skrivit i gästboken till Martin Svansjös lilla utställning av sitt examensarbete från Arkitektlinjen på Tekniska Högskolan. Det är bara en överbliven vägg under den pågående utställningen med Elina Brotherus. Men det är mycket nog för att väcka reaktioner, också positiva. Martin Svansjö vill inte riva Lund, varken Domkyrkan eller Universitetshuset, inte ens korvkiosken mitt emot Bantorget. Men han vill bygga 60 smäckra lamellhus på tolv våningar, ungefär 35 meter höga. Allihop är inklämda där mer eller mindre egendomliga friytor uppstått, mestadels kring stationsområdet och i all synnerhet på andra sidan stationen, området som allmänt kallas Väster.
Där bor jag. Det tycker jag är alldeles OK. Någon lägenhet kommer jag med all sannolikhet aldrig att få råd att köpa inne i stan och avståndet är trots allt inte större än att några minuters cykeltramp för mig till Åhlénslådan eller någon annan av innerstadens anrika byggnader. Men vägen dit är rätt öde, man har aldrig lyckats bygga ihop Väster med staden så att det faktiskt ser ut som en sammanhängande stad. "Det ser ut som en förort" har också lundabon André, med rötter i Paris, skrivit i gästboken. Det är alldeles riktigt. Vill man se prov på verkligt trist 80- och 90-talsarkitektur ska man ta Trollebergsvägen ner och titta på vad som åstadkommits där kvarteren efter järnvägsviadukten. Här skulle definitivt någon form av radikal stadsförnyelse behövas. Ska man argumentera emot höghusen, bör man nog bortse från de estetiska argumenten. De har haft mycket liten betydelse för Lunds senare arkitektur.
Martin Svansjö har velat visa hur man kan gjuta nytt liv i en stad, där allt nytt byggande annars måste välla ut över slätterna, som en pannkakssmet hälld direkt på spisplattan. Istället för att sprida ut staden vill han samla ihop den. Bostäder och verksamheter kan flytta in i staden. Höghusen ger utrymme för radikalt nya idéer, som slitsar i byggnaderna där vertikala trädgårdar kan växa, en inflyttning till staden av det som man skryter så mycket med, de små företagen med spjutspetsteknologi, Universitetet skulle kunna fortsätta utvecklas inne i stan. Jag håller inte med om allt, men jag är med på principen. Lund måste ompröva sin två-trevåningsdoktrin, som mer eller mindre fått gälla alla de inre delarna av staden. Den har lett till en arkitektonisk katastrof som aldrig diskuteras. Vi borde bygga hus idag som någon vill bevara imorgon, för att de är ett avtryck av just vår tid, som arkitektoniskt kunde varit lika viktig för stadens form som 1800-talet eller den beramade medeltiden var. Om man vågar och har några som helst insikter om vad en stad och vad arkitektur egentligen är.
Det är inte en åsikt utan ett faktum: i detta visar Martin Svansjö större pietet än stadsmarodörerna som spätt ut en karaktärsfull stadsbild med sina menlösheter i ett par årtionden. Det är pietetslöst att bygga fula småhus bredvid vackra sekelskifteshus. De senare skulle må bättre av att ta spjärn mot något som är bra från vår egen tid. I en form som andas det bästa av vår tid, av insiktsfulla arkitekter och inte de stora byggbolagens klåpare och kommunens fumlare. Det som härskat i Lund är inte pietet, det är inte kunskap och omsorg om det gamla, det är inte kvalitet i vare sig material eller form. Det är feghet.
PONTUS KYANDER
- konstvetare och kritiker.