Pontus Kyander om mogna konstnärer

"Det har hänt något trist, jag vet inte om du läst det i tidningarna", säger han viskande med sin tydliga tyska accent - fortfarande efter att ha levt och verkat i Storbritannien i mer än sextio år. "John Latham har dött, det stod en minnesruna i The Guardian", fortsätter han.

Gustav Metzger som berättar detta är själv snart åttio, generationskamrat med Latham och del av samma avantgardistiska kretsar. De umgicks inte, det är ofta så med konstnärer säger Metzger.

John Latham dog på nyårsdagen i år, 84 år gammal. Samma vecka dog också Elis Eriksson, han skulle i år fylla 100. Poängen är inte så mycket konstnärernas ålder som att alla tre visat en häpnadsväckande vitalitet högt upp i åren. John Latham har februari ut sin utställning på Tate Britain - löjligt ihopträngd i en vrå, och censurerad av en räddhågsen museiintendent.
Latham dog arg, förbannad på institutioner som inte kan stå för de utställningar de själva sätter igång. Hans "God Is Great" befarades väcka misshag bland brittiska muslimer, trots att verket inte på något sätt kritiserade någon enskild religion, utan arbetade med alla de tre monoteistiska världsreligionernas skrifter i en skulpturinstallation. Elis Eriksson dog med en bok under utgivning och en stor retrospektiv på gång.

Gustav Metzger, som räddades undan Förintelsen till Storbritannien och som arbetat med autodestruktiv konst sedan 1959, har hunnits i kapp av tiden och får plötsligt möjlighet att ställa ut - efter att ha marginaliserats i brittiskt konstliv under i stort sett hela sin konstnärsbana. Jag träffar honom på Kunsthalle Basel, där han är med och öppnar en utställning med två nya verk, och där han planerar en stor halvpermanent offentlig skulptur.

Tiden kommer i kapp vissa konstnärer - och springer ifrån andra. Det är tydligt att många av de namn som var "heta" på 80-talet inte alls efterfrågas. Till somliga av dem frestas man ropa "håll ut"! Det kommer kanske en andra chans - kanske ...

Vad de här gamla konstnärerna har gemensamt är också att de levt till stor del utanför konstsystemen. John Lathams liv var fattigt och svårt, Gustav Metzger har överlevt på i stort sett ingenting. Jag påminns om detta när jag talar med Sture Johannesson - också han en konstnär som nyligen censurerats och lämnats i sticket av dem vars uppgift det borde vara att backa upp honom. Han berättar att en tidig affisch av honom nu införlivats med samlingarna på Museum of Modern Art i New York.

Sture Johannesson är rena ungdomen jämfört med de andra konstnärerna som nämnts här. Men han är intressant, eftersom stor internationell uppmärksamhet visats för hans konst, medan det svenska konstsystemet vägrar förlåta honom. Man stjäl inte ostraffat en hel konsthall, som han gjorde i Malmö, eller gör narr av dess chefer. Inte desto mindre kan vi idag konstatera att Johannesson är den främsta företrädaren för svensk psykedelia, och att han är oförtrutet verksam. I vår finns han med i ett stort projekt på Whitneymuseet i New York, och han är den enda svensk som tas upp på Museum of Contemporary Art i Los Angeles nyss avslutade utställning "Ecstacy: In and About Altered States".

Inte en krona ramlar ut ur det svenska konstsystemet till Sture Johannesson. Det handlar inte bara om åldersdiskriminering, utan om en seg hämnd.
Det kostar att vara på topp.

PONTUS KYANDER
konstvetare och kritiker