Sydsvenskanfotograf en av världens bästa

Vem är Åsa Sjöström? Och hur kan hon ta så fantastiska bilder?

De frågorna ställde jag mig då hon och jag ungefär samtidigt började arbeta på Dagens Nyheter i Stockholm 2004.

Att hon har en unik fotografisk kapacitet står klart för alla som sett hennes arbete. Men det skulle krävas att jag fick åka ut på reportage med henne för att förstå vidden av hennes kunnande.

Sydsvenskans Åsa Sjöström - vinnare i World Press Photo, firades rejält på fredagen. Foto: Leif Å Andersson

Åsa Sjöström kan beskrivas som en person med integritet i ordets bästa mening. Men också med distans; där andra har en tröskel har hon en palissad. Det tar tid att lära känna henne. Lite blyg, säger hon själv som delförklaring, mer av en betraktare än en deltagare. Hennes humor är drastisk och plötslig, och hon skojar om allt utom fotografering.

För hon är nästan ohälsosamt ambitiös. Kalla det gärna äregirig, det gör hon själv.

Hon skickar alltid bilder till tävlingar, nomineras ofta, har vunnit flera gånger. Och när hon utmattad efter en anmärkningsvärd journalistisk insats i Thailand i samband med tsunamikatastrofen bestämde sig för att ta lite ledigt – då bokade hon en resa till Moldavien.

Inte precis playornas paradis.

Ska du verkligen ta med kamerorna, undrade jag, du som behöver vila.

Åsa skrattade lite. Hon har alltid med sig kamerorna – och med facit i hand kan man nog säga att en sådan semesterresa blir svår att slå, åtminstone ur yrkeshänseende.

Moldavienprojektet, som Sydsvenskans läsare nu blir först i världen att få ta del av, är Åsa Sjöströms eget.

Egen idé.

Egen finansiering.

Och eget genomförande.

Moldavien är inte världens lättaste arbetsplats för en ung ensam kvinna med värden för hundra tusen kronor i en kameraväska på axeln. Men Åsa hade bestämt sig och utgick från sig själv – Moldavien är nästan okänt i Sverige.

Där, i Moldavien, bland kvinnorna i Moldavien, måste finnas en berättelse.

Med hjälp av internet, i det närmaste slumpvisa kontakter och en hel del mod närmade sig Åsa de personer och platser hon ville nå. Resultatet kan vi se nu.

På fredagen stod Åsa Sjöström i en åker iförd gummistövlar. Hon stod i begrepp att ta en bild för ett reportage till Malmösidorna.

Så ringde det. Leran klafsade.

Knäna skakade vid beskedet.

– Jag trodde inte att det var sant. När man ser dem som har vunnit tidigare... mina idoler! Mina förebilder! Det är helt surrealistiskt, säger hon.

Vad driver dig?

– Möjligheten att få uttrycka sig på sitt eget sätt. Och när människor tycker om det man gör, det är fantastiskt roligt.

Vilken sorts bilder letar du efter?

– Jag tar ofta allvarsamma bilder. Mina bilder är ganska stilla, även om det är rörelse i dem. Och sådana bilder kan finnas nästan överallt.

Du har nyss kommit hem från en andra resa till Moldavien. Hur var det?

– Jag har fokuserat mer på journalistik den här gången, snarare än att göra något direkt vackert som med balettflickorna. Så jag har försökt skildra trafficking. Till den tredje resan ska jag göra en positiv berättelse igen.

Ska det här bli en utställning?

– Ja, eller en bok. Jag vet inte säkert. Men jag ska ge projektet två år.

Hur ska du fira?

– Jag jobbar lördag, så jag får väl ta det lite lugnt. Men jag tänkte nog gå ut och ta en öl!

Champagnen då?

– Ja, haha, jag har just har fått en fin flaska av Peter Melin, vår chefredaktör. Den ska jag spara tills min pojkvän Daniel kommer hem från OS. Han är också fotograf.

När jag efter det där året i Stockholm åkte tillbaka hem till Sydsvenskan – varifrån Åsa hade ett stående erbjudande om jobb – tjatade jag och flera andra hål i huvudet på henne: klart du ska med.

Klart du ska bo i Skåne.

Klart du ska fotografera för Sydsvenskan i framtiden.

Se nu hennes bilder, och förstå hur glada vi är över att hon lyssnade.