I Staffan Bergstens Tranströmer­biografi finns ett familjefoto från tidigt 70-tal.

Tomas Tranströmer sitter på radhustrappan i Västerås med hustrun Monica, de två döttrarna Emma och Paula och familjens newfoundlandshund Frida.

Det är en bild av en alldeles vanlig, leende svensk medelklassfamilj; i smårutig blazer och gabardinbyxor ser familjefadern ut som den fyrtio­årige tjänsteman han också är, psykolog med inriktning på arbetsmarknadsproblematik, sedan 1965 anställd vid det så kallade PA-rådet i Västerås (PA står här för personaladministration). Från 80-talet och framåt kom han sedan att arbeta vid AMI, arbetsmarknadsinstitutet, i Västmanland.

Hela tiden halvtid. Men ändå.

Han är landets ledande poet. Dock: Inget bohemeri, inget outsiderskap, inga excentriska levnadsvanor, ingen exhibitionism, inget publikfrieri i konstnärsrollen.

Det mest ovanliga med personen Tomas Tranströmer är hans vanlighet.

När han nu, den 15 april, fyller 80 år och Albert Bonniers förlag uppvaktar med en femhundrasidig samlingsvolym och en biografi på nästan 400 sidor, slås man av att här har vi ett författarskap där texterna har högre kändisvärde än sin upphovsman – närmast unikt i en celebritetskultur som vår, men fullt förståeligt för den som läser de två böckerna parallellt.

Dikterna annekterar ens kropp och själ. Diktaren själv förblir den trevlige men anonyme grannen på andra sidan häcken.

Det är, tycks det, så Tomas Tranströmer själv har velat att det ska vara. I en av dikterna, ”Morgonfåglar”, i den tidiga samlingen ”Klanger och spår” (1966) låter han den sista strofen bli en metapoetisk reflektion som mer än antyder att skrivandet för honom har syftat till att ställa jaget åt sidan så att något annat kan bli synligt.

”Fantastiskt att känna hur min dikt växer / medan jag själv krymper. / Den växer, den tar min plats. / Den tränger undan mig. / Den kastar mig ur boet. /Dikten är färdig.”

Mitt i det vardagliga, det tranströmerska tjänstemannalivet, skapas det mirakulösa, den tranströmerska poesin. I kontorsmodulen ligger poetens energi hoprullad. Så är också dikterna strukturerade. Mitt i det allra vanligaste – vid en skogspromenad eller i en bilkö eller under en sightseeingtur i en turiststad – ger sig miraklet plötsligt tillkänna; i en reva, i en glipa, i ett stillastående ögonblick; som ett bländande ljus, ett överrumplande snöfall, en jublande ton.

”En musik gjorde sig lös / och gick i yrande snö / med långa steg. / Allting på vandring mot ton C. / En darrande kompass riktad mot C. / En timme ovanför plågorna. / Det var lätt! / Alla log bakom uppfällda kragar.”

Så går den, andra strofen i en av Tomas Tranströmers mest älskade dikter, ”C-dur”, en av de i den moderna litteraturen sällsynta dikter som gestaltar ren lycka. Den ingår i samlingen ”Den halvfärdiga himlen” från 1962. Det var, som Staffan Bergsten påpekar, den samling Tranströmer gav ut närmast efter sitt giftermål, vilket ger en biografisk bakgrund till det kärleksmöte det talas om i den inledande strofens första rad, det möte poeten just upplevt när den första snön virvlar in över staden.

Och musiken? Tranströmer själv har uppgivit att det handlar om Sibelius, närmast då den tredje symfonins final.

Förstärker dessa faktaupplysningar diktens verkningskraft? Litteratur vinner nästan alltid på att kontextualiseras, på att sättas in i ett biografiskt och historiskt sammanhang. Det är en myt att dikten är sin egen bästa tolk.

Men i den moderna svenska litteraturen är Tomas Tranströmer kanske undantaget här. Hans förmåga att ge sina bilder ett självständigt och självklart liv är så stor att bakgrundsinformationen riskerar att fördunkla mer än den förklarar.

Det gör det inte lätt för en biografiförfattare med litteraturpedagogiska ambitioner, i synnerhet inte när objektet har levt ett i alla fall utåt sett så odramatiskt och harmoniskt liv som Tomas Tranströmer.

Staffan Bergsten, litteraturvetare från Uppsala, är jämnårig med Tranströmer och de två har haft kontakt med varandra ända sedan de tillsammans drev en skrivarutbildning vid Uppsala universitet på 70-talet. Makarna Tranströmer har försett honom med upplysningar och material under arbetet med biografin. Man vågar nog anta att om Bergsten, mot all förmodan, skulle ha snubblat över några hemligheter på vägen så skulle han inte ha lyft in dem i boken utan att först ha skaffat sig ett godkännande från Monica och Tomas Tran­strömer. Han är den lojale levnadstecknaren.

Allt detta sammantaget gör att det måste betecknas som ett klokt val av Staffan Bergsten att inte skriva en klassisk och kronologiskt strukturerad biografi med tonvikt på det yttre levnadsloppet. Istället har han valt att slipa fram ett antal fasetter som tillsammans bildar ”ett diktarport­rätt”: Tranströmers uppväxt på Södermalm i Stockholm som enda barn till en ensamstående mor; kärleken till stugan på Runmarö, havet och morfadern, den pensionerade lotsen; arbetet som psykolog; poetens förhållande till naturen, särskilt då träd och småkryp; det poetiska hantverket; musiken.

Den unge Tomas Tranströmers första och största konstnärliga passion var musik; pianot och partituren. Staffan Bergsten ger i en kort formulering en tänkvärd och trolig förklaring till att Tranströmer valde bort ett liv som yrkesmusiker och till att han trots sina litterära framgångar valde att leva ett dubbelliv som tjänsteman i kavaj. Det handlade om att värna det viktigaste, bygga skyddsmurar kring det ömtåliga skapandet: ”han blev poet för att få ha musiken ifred för yrkeskrav och på samma sätt blev han psykolog för att som poet slippa tänka på försörjningen.”

Tomas Tranströmer framstår på många sätt som en ursvensk poet, i sin kärlek till skog och skalbaggar men också i sin iver att resa ut i världen. Redan på 50-talet gör han många och långa utlandsresor, till Sydeuropa, Turkiet och Nordafrika. Från tidigt 70-tal och framåt genomför han regelbundet långa uppläsningsturnéer i USA.

”Mina återkommande ämnen är död och resa”, har han själv sagt i en intervju. Två närbesläktade ämnen, kan man säga. Slutdestinationen är densamma för alla resenärer.

Trots det finns det något ljust, lätt, befriat över Tranströmers dikter, som om de ändå alltid vore på väg mot ton C.

Jag tänker mig honom som en tallskogarnas, skärgårdsbryggornas, radhuslängornas och välfärdsinstitutionernas Goethe. De har mycket gemensamt, dessa två gudabenådade diktare: symbiosen mellan romantik och klassicism, det naturvetenskapliga intresset, fascinationen för färgsymbolik, den dubbla identiteten ämbetsman/konstnär, den odogmatiska, panteistiska fromheten…

En av förtjänsterna med Staffan Bergstens bok är att han konsekvent och nyanserat lyfter fram Tomas Tranströmers religiöst sökande sida och inte drar sig för att nämna saker vid deras rätta namn. Den konfessionslösa och inte sällan starkt kyrkoskeptiska religiositet som ger sig tillkänna i dikterna har ändå en tydligt kristen infärgning. Det bidrar till den kontinuitet som präglar Tomas Tranströmers samlade verk.

Inte ens den stroke som drabbade honom i november 1990 innebar ett skarpt brott, trots de svåra och kroniska konsekvenserna: förlorad talförmåga, förlorad rörelseförmåga i höger sida.

Tomas Tranströmer har ändå kunnat fortsätta resa och fortsätta dikta, men då i än mer ordknappa och koncentrerade former. Haikun har varit hans favoriserade uttrycksmedel efter stroken.

Så spänns i samlingsvolymen en båge av förundran och vördnad från debutsamlingen ”17 dikter” (1954) till den hittills senaste samlingen, ”Den stora gåtan” (2004), från ”den gamla jätteeken” vid ”septemberhavets svartgröna fästning” till den avslutande haikuns blommande fruktträd:

Människofåglar

Äppelträden blommade.

Den stora gåtan.

Per Svensson
medarbetare på kulturredaktionen