Yttrandefrihetens suveränitet ett vapen som inte får kastas bort i panik.
Torsdagen den 9 februari nådde krisen kring Jyllands-Postens publicering av
Muhammedkarikatyrer på allvar Sverige. En libanesisk nyhetssajt
uppmärksammade att bilderna nu även fanns utlagda av Sverigedemokraterna. I
en radiodebatt gick utrikesminister Laila Freivalds till skarpt angrepp mot
publiceringen och påföljande dag släcktes den aktuella sidan ner efter en
uppvaktning från Säpo.
Det är fortfarande oklart vem som
egentligen gjorde vad i denna plötsliga krishantering från statsmakternas
sida och om förfarandet egentligen är förenligt med grundlagens skydd av
yttrande- och tryckfriheten. Men är det inte förnuftigt att statens
företrädare i alla lägen sätter säkerheten för svenska intressen och
medborgare främst?
Under 1940 infördes i största hast en rad
undantagslagar som i praktiken satte den svenska tryckfriheten ur spel.
Regeringen fick rätt att med omedelbar verkan låta beslagta eller förhindra
distributionen av alster som ansågs hota rikets säkerhet eller "
rikets förhållande till främmande makt". Utrikesminister
Christan Günther menade att den svenska regeringen inte kunde hantera en
kränkt främmande makt med att hänvisa till sin maktlöshet:
"i våra dagar är det landet, inte den enskilde tidningsmannen, som får ta
konsekvenserna av vad som skrivs i pressen i utrikespolitiska ämnen"
.
Men lagarna kunde i själva verket utnyttjas av den kränkta främmande
makten.
Med stöd i de nya lagarna kunde den tyska legationen
kräva regeringsingripanden mot misshagliga publiceringar. Och för att
föregripa sådana krav strävade justitiedepartementet mot att slå till innan
tyskarna ens kommit med sina krav.
Det som skulle blivit ett
skyddsinstrument för statsledningen blev i själva verket motsatsen, ett
påtryckningsmedel som Sverige satt i händerna på Nazityskland.
Under det kalla kriget utsattes Sverige och svenska medier periodvis för frän
sovjetisk kritik. Från sovjetisk sida trodde man, eller låtsades man tro,
att den svenska staten i sista hand var ansvarig för vad som förekom i
svenska medier.
Undantagslagarna hade emellertid avskaffats i
samband med andra världskrigets slut och nu visade sig just avsaknaden av
sådana lagar vara inte bara en demokratisk utan också en utrikespolitisk
fördel. Även om svenska företrädare generellt höll en låg profil inför
sovjetiska framstötar så hade de alltid möjlighet att hissa neutral flagg
när den mediala Sovjetkritiken kom på tal.
Detta
suveränitetens främsta kort, statsmaktens grundlagsfästa hjälplöshet inför
yttrande- och tryckfriheten, spelades nu bort på ett ögonblick en
februarikväll i panik inför tanken på brända ambassader, upplopp och
mordhot. Kanske var det ett kort som man för länge sedan förlagt eller vars
innebörd ingen längre kom ihåg.
Att börja vika
undan för verkliga eller antagna hot är inte bara konstitutionellt och
demokratiskt tvivelaktigt, det är också att anträda vägen ut på de yttre
påtryckningarnas sluttande plan, där den ena tillsynes kloka och försiktiga
eftergiften följs av nästa.
Detta är den stora
övergripande fråga som kommer att aktualiseras gång på gång, också sedan
Jyllands-Postens teckningar för länge sedan är bortglömda och överlagrade av
nya verkliga eller upplevda kränkningar hos statsledningar, opinioner eller
allehanda rörelser.
WILHELM AGRELL
författare, fred- och
konfliktforskare