Anna Hellsten om det nya Hollywood

Amerikanska magasinet Vanity Fair har en av tidningshistoriens bästa deviser: ”Glossy and gritty” (ungefär ”glättigt och brutalt”). Det är också mixen av det som på svenska brukar sorteras in under begreppen ”yta” – filmstjärnor på omslaget – respektive ”djup” – långreportage om Guantánamo – som är tidningens själ: det ena ger livsluft åt det andra.

Greppet att låta modeikonen Tom Ford gästredaktöra tidningens Hollywoodnummer känns därför hyfsat logiskt. Fords mission var att ”återinföra glamour i Hollywood” förklarar chefredaktör Graydon Carter, och resultatet syns på omslaget och i bildjobbet ”Tom Ford’s New Hollywood” där ett gäng skådisar och artister porträtteras.

Hur ser då denna glamour ut? Vad är ”det nya Hollywood”? Tja, ungefär detta: påklädda män och nakna, unga kvinnokroppar.

Skådisen Jason Schwartzman porträtteras i en soffa, medan profilen av en naken, ansiktslös kvinnokropp på väg mot honom syns i bildens högra hörn. Det ser ut som om han just köpt sex. Viggo Mortensen kittlar ett par nakna kvinnofötter medan To-pher Grace står placerad mellan ett par uppsträcka, nakna kvinnoben. George Clooney står på en ponton omgiven av kvinnor i genomskinliga underkläder, och på bilden av ”Extreme Makeover”-läkaren Garth Fischer har Tom Ford photoshoppat in ett kvinnobröst. Alla män har kläderna på.

I Tom Fords Hollywood är kvinnor däremot i första hand sina nakna kroppar, även då de har en karriär som bygger på något annat. -Sienna Miller, Jennifer Aniston och Joy Bryant är alla nakna och Rachel -McAdams slängdes ut från omslaget när hon inte ville ställa upp på nakenposering, eller ”en ljuvlig, kvinnlig trekant” som Ford uttrycker det, med Scarlett Johansson och Keira Knightley. Ford tog själv hennes plats – påklädd. När skådisen Eric Bana kände sig ”obekväm” inför Fords ursprungsidé att bli plåtad i tajta badbyxor fick han dock utan knot behålla badrocken på.

I USA stormar debatten kring numret. Rebecca Traister på nätmagasinet Salon konstaterar lite trött att Fords provokationer förstås kommer att sälja massor av lösnummer.

Framförallt får man anledning att fundera över är Vanity Fairs rätt märkliga positionering mellan skarp, politisk vänster och -ultratraditionalism – även utan Tom Fords hjälp är nämligen tidningens bildjournalistik ytterst könsrollstrogen, om än (oftast) något mera påklädd.

Fords ogenerade slag för sexiga stereotyper var tydligen också efterlängtad på redaktionen. Graydon Carter, som brukar ägna sin ledarplats åt kritik av Bushadministrationen, bubblar den här gången förtjust åt alla grabbiga detaljer från tidningsproduktionen: ”Om jag kunde koka ner Tom Ford-upplevelsen till en enda beståndsdel, skulle det vara den gula post-it-lapp som jag hittade på fotot av Angelina Jolie som satt uppnålat i Vanity Fairs planeringsrum. I liten handstil stod det: ’Låt stjärtskåran vara kvar. TF’”.

Det där säger något om den tid vi lever i – mäns gapande beundran för andra män som har modet att totalobjektifiera kvinnor. Inte ens Graydon Carter var smart nog att hålla käften.

ANNA HELLSTEN

Kulturjournalist