Depeche Mode i Köpenhamn

Konsert

Depeche Mode. Parken i Köpenhamn 25.2.

”Enjoy the Silence” är fulländad som den är och egentligen borde det göra ont i hela kroppen när Dave Gahan vänder bort mikrofonen och överlämnar refrängen åt publiken. Men när 40 000 Depeche Mode-fans under Parkens skjutbara tak unisont sjunger de sista textraderna – ”words are very unnecessary/they can only do harm” – blir det bara andlöst vackert, ett oerhört mäktigt konsertögonblick.

David Gahan i Depeche Mode live i Parken Köpenhamn. Foto: Kristian Brasen

Albumet ”Playing the Angel” från i höstas har inneburit en klar uppryckning för Depeche Mode och för första gången på många år kan de engelska syntveteranerna sätta ihop en låtlista där det nya låtmaterialet inte bara blir transportsträckor mellan de gamla hitsen. Klokt nog håller de nere antalet lugna låtar och satsar mer på party, ett svartklätt lönehelgsfirande. De snabba klippen på de asymmetriska videoskärmarna höjer intensiteten och första halvtimmen bara svischar förbi, precis som avslutningen av ordinarie set och extranumren. Nästan varje låt blir en påminnelse om vilket förträffligt band Depeche Mode varit och, faktiskt, fortfarande är.

Trots att Basildontrion envisas med att ha en hårdslående och inte överdrivet svängig livetrummis i sättningen är det bara i Gahans inkvoterade ”I Want It All” som de kör fast i seg, semielektronisk arenarock. Annars är balansen mellan den maskinella precisionen i musiken och den mänskliga bräckligheten i Martin Gores melodier intakt. Den här kvällen överarbetar inte heller den kostymklädde Dave Gahan sitt stadionposerande, han är bara allmänt självsäker när han glider ut på catwalken i en inspirerad ”Question of Time” och sjunger ”have their fun with my little one” samtidigt som han tar sig i skrevet. Gitarrspelande Martin Gore är ambitiöst utklädd till en svart ängel men får mest applåder när han kastar av sig sin märkliga huvudbonad. Fletch? Jodå, han var säkert där, men som vanligt märktes han inte.

Om bandet på ”Playing the Angel” tagit ett steg framåt genom att ta två steg bakåt, tillbaka till ljudbilden på egna milstolpen ”Violator”, lyckades de mot slutet av Köpenhamnsspelningen hamna mitt i samtiden med sin tjugofem år gamla genombrottssingel. Tack vare den våg av åttiotalsinfluerad electropop som svept inte minst genom Sverige på sistone lät den sorglösa syntslingan i ”Just Can’t Get Enough” plötsligt hur modern som helst.