Revanschens gåvor

Det är snart påsk när Anders Borg, finansminister, lägger fram avdrag och skattesänkningar på löpande band.

Inget enda förslag har med gåvans plats i samhället att göra.

Ändå hörs starka röster inom alliansen som styr Sverige, röster för internationell anpassning. Det borde, menar till exempel folkpartisten Christer Nylander och kristdemokraten Andreas Carlson, vara tid att uppvärdera mecenatskapet genom avdragsrätt för gåvor till välgörenhet, forskning och konst.

I Sverige finns en gammal misstänksamhet mot sådant. Ska staten verkligen abdikera från sitt finansieringsansvar? Ska staten inte, i själva verket, genom skatter se till att tvångsmässigt omfördela från de rika till de behövande?

Och vad händer om tvång förvandlas till frivillighet på denna punkt?

Kanske blir det som i USA. En stor del av den betydande konsten kommer människor till del eftersom rika personer – en Rockefeller, en Getty – har haft generositet eller dåligt samvete nog att bygga museer för sina pengar.

Det finns nu republikaner, tongivande seriösa sådana, som anser att det amerikanska kulturdepartementet kan läggas ner i sin helhet. 160 miljoner dollar per år kostar detta departement, vilket vid en slarvig huvudräkning blir kanske tre kronor per medborgare, eller en fjärdedels fransk nougat på Pressbyrån.

I Sverige kostar Kulturdepartementet 722 kronor per invånare och år. Än så länge.

Anders Wall har sidennäsduk och gyllene manschettknappar och tar emot framför en storslagen porträttmålning föreställande honom själv.

Han är mycket konstintresserad.

Dessutom: en gång landets yngsta börs-vd, nu landets äldsta styrelseordförande för ett börsbolag. Åttio år nyss fyllda.

Jag ställer frågan om hans rikedom mycket rakt och indiskret. Han tar den med humor och fattning.

– Det är väl inte fel att säga att jag är miljardär, säger han.

Som finansiär, antingen personligen eller genom sitt Beijer, eller genom olika stiftelser, är Anders Wall förmodligen en av landets mest generösa mecenater. Han ger huvudsakligen till forskning – mer än hundra miljoner kronor bara till ett av ändamålen – och till konstnärlig verksamhet.

Det finns en professur i entreprenörskap i Uppsala som han betalar för. En kyrka i sitt barndoms Gire­sta som han har renoverat, en gammal biograf i Örsundsbro som han har räddat.

Till det: 300 unga män och kvinnor som kallas ”wallumner”, en lek med ordet ”alumn”, alltså före detta student. De har alla fått ett större stipendium, utdelat på Anders Walls födelsedag. Han firar så varje år.

Det finns violinister och medicinare bland dem, alla möjliga sorters specialister. De har fått ta emot sammanlagt 40 miljoner kronor.

Men framför allt har de fått varann. Wallumnerna träffas varje år för en större studieresa, ambitiöst upplägg, lärande och nätverkande. Nu senast till Estland för en längre sittning med en minister.

Avlatsbrevet för den storskalige kapitalisten kan alltså formuleras på en rad olika sätt, föreslår jag, till Anders Walls förtjusning.

– Jo, visst kan det vara så. Man får reflektera över vad man har fått här i livet, och jag har väl säkert varit ganska tuff i många affärer.

Han bjuder på en tebricka, och väljer en grön sort, men rör inte peppar­kakorna som är så skira att solen från Strandvägen i Stockholm går rakt igenom dem.

Han rör om och fiskar upp tepåsen, som i eftertänksamhet, när han ska formulera varför han alls vill ägna sig åt att ge.

– Jag var sexton-sjutton år när min pappa blev uppsagd från sitt arrende. Han hade elva kor och två hästar. Det var en katastrof för familjen, och jag knöt näven och sa det där klassiska ”en dag ska jag visa dem”. Revanschlusten är ett av entreprenörens viktigaste medel. Min pappa var inte oberoende. Han var beroende. Alltså ville jag så snabbt som möjligt skaffa mig så att jag kunde bli en oberoende person. När jag väl hade den handlingsfrihet som jag kände att jag skulle kunna behålla livet ut, då kände jag ett starkt behov av att dela med mig.

Det finns andra oförrätter i Anders Walls tidiga historia. Han berättar gärna hur en ”sämre meriterad men bättre besläktad” person fick ett jobb på handelskammaren i London, mitt framför näsan på honom.

Anders Wall har bearbetat detta genom att dela ut ett årligt stipendium för en ung person att arbeta exakt just där, på handelskammaren i London.

– Och det är inte pengar eller status som ska avgöra, utan kvaliteten på personen.

Jag frågar om vi, vi alla, ger tillräckligt mycket.

– Nej! Det tycker jag inte alls att vi gör! Det finns många som har möjlighet långt bortom vad jag har haft som skulle kunna ge mer. Och det tror jag beror på politiken. I Sverige har de stora institutionerna inte alltid velat ta emot alla gåvor.

Hur mycket en rik person bör ge bort av sin förmögenhet är Anders Wall inte säker på. Hälften, om man äger en dollarmiljard, anser Bill Gates. Det är ”väl mycket kanske”, säger Anders Wall, men ”tio procent kan vara en ganska bra början”.

Han är bland dem som vill se en enkel avdragsrätt, upp till ett visst belopp, till rimliga ändamål.

Anders Walls gärning finns väl beskriven i boken ”Anders Wall – entreprenör och mecenat”, som alldels nyligen utkom på bokförlaget Atlantis, som en överraskningspresent till honom från vänner och kulturdignitärer. Anders Wall hade ingen aning om att den skrevs, men är glad för den, och bläddrar med något som liknar lite förlägenhet i den vita volymen.

Han ser bara en personlig nackdel med att ha blivit känd som systematiskt generös:

– Jag kommer med säkerhet få ett antal tiggarbrev när du har publicerat det här. Ibland får man läsa människo­öden som gör en tårögd, och som man också ibland faller för. Man får hoppas att de är sanna. Men oftast är det sådant som inte faller inom ramen för den riktning vi har i stiftelsen, vilket är kultur och forskning.

Det vill säga exakt de två områden som lämpar sig allra bäst för en jämförelse av mecenatskapets effekter. Den som tänker att staten Sverige inte är redo att kapitulera som finansiär för samhällsnyttiga system, som till exempel kultur, kan då titta på forskningen i stället – och konstatera att där har det redan hänt. Sedan lång tid tillbaka har en majoritet av professorerna vid Lunds tekniska högskola sin huvudsakliga finansiering utifrån. Men det är nästan omöjligt att hitta donationsmedel för grundforskning. Högspecialiserat ska det vara.

Grundutbildning och grundforskning bör ligga i statens händer, tycker Anders Wall, ”det ska vi som nation stå för”. Mecenaterna ska i stället stå för en förädling, för det specifika, för idéns överförande till industriell verksamhet. Sådant.

Svensk forskning får inte väldigt mycket större statsanslag i dag än 1980. Ändå har antalet forskare vid svenska universitet mångdubblats. Skälet till det är entydigt: forskningen har blivit en mecenatkultur. Det vill säga: Du vill ägna dig åt grundforskning, och förutsättningslöst ta reda på mer om atomernas minsta beståndsdelar? Njae. Finns inte pengar. Statsanslagen räcker inte till. Men du vill ägna dig åt att ta reda på hur ljus kan spridas med den där nya lågenergilampan från Electrolux? Jo, men då är du välkommen som doktorand! Du kan faktiskt börja redan i eftermiddag om du vill, vi har en finansiär som står för hela din forskarutbildning och alla labbkostnader du behöver få täckta! Electrolux, heter denna finansiär.

Hela principen bygger på att någon annan betalar.

Svenska universitet ägnar sig i allt mindre utsträckning åt grundforskning. Helt enkelt eftersom de externa mecenaterna, testatorerna, excentrikerna, knösarna, förväntar sig resultat för sina pengar.

Det är rimligt att tänka sig att samma känslomässiga eller praktiska princip gäller för den som ger till kultur. Inflytande mot pengar bara. Ett rakt och rimligt byte, uppklätt i gåvo­dräkt.

Andreas Ekström
medarbetare på kulturredaktionen

Nästa del i artikelserien om kulturmecenater: Möt byggmästaren från Lund – på korståg mot girighet och krig.