Konsten och kapitalet

Politiskt kan det vara viktigt att särskilja sponsorskap och mecenatskap.

En sponsor ser en kort och direkt vinst, för sitt företags räkning. Gör en reklaminvestering.

Mecenaten engagerar sig utan egen vinning.

Är det vad Sven-Harry Karlsson, byggmästaren från Lund, har gjort?

I Vasaparken i Stockholm, mycket nära Sabbatsbergs sjukhus, har han låtit uppföra en konsthall som heter ”Sven-Harrys”. Han visar mig runt en lördag förmiddag. Stolt och glad, och det med rätta. Huset är ritat av Anna Höglund som ingår i arkitekten Gert Wingårdhs personal, och det strålar och prålar med sin mässingsfasad. Glittret går igen i kakelfogen på toaletterna.

Som ett hemligt hus på tak­våningen ligger museidelen. Den är en exakt­ kopia av Sven-Harry Karlssons 1700-talsgård ute på Lidingö, eftersom varje konstverk då kan hängas på samma sätt som de har hängt hemma hos honom.

Ett hus på ett tak i Vasastan. Det är onekligen som i en saga. Sven-Harry Karlsson på taket visar mig detaljerna i huskonstruktionen och Lars Kleens skulpturer med samma hänförelse.

– Fasaden kommer att behöva en del underhåll, men mässing är ju bra på det viset. Det räcker att man skickar upp lite ungdomar med Häxans polermedel, säger Sven-Harry Karlsson med ett av sina plötsliga skratt.

Hans idé om att bli stormecenat föddes ur den egna konstsamlingen.

– Museer började rycka i mig för att komma åt den. Så gradvis förstod jag väl att detta, det skulle jag ju kunna göra något rejält av.

150 miljoner kronor har det kostat, huset, och stiftelsen som ska driva verksamheten har fått ytterligare medel. Sven-Harry Karlsson klappar mig vänligt på axeln när jag frågar hur mycket pengar han har, och konstaterar bara att det vet han inte säkert, men ett vet han: det mesta är nu bortgivet. Liksom det mesta av den privata konstsamlingen.

Sven-Harry Karlssons hus öppnar officiellt i december, när han fyller 80 år. Han har inte bott i Skåne sedan femtiotalet, men hans lundensiska är intakt.

– Jag hade en farbror som jag gillade mycket. Tänk om jag hade kommit hem till honom och brutit på stockholmska, då hade han ju trott att jag hade blivit högfärdig!

Det nya huset inrymmer också bostäder, och tanken är att hyrorna från lägenheterna ska kunna bekosta konsthallen på sikt.

– Men jag kan ju inte styra över framtiden, där upphör min kontroll ... Det gäller att hitta personer som kan både konst och ekonomi. Det är sällan som samma personer kan det. Fredrik Roos gjorde ju det felet med Rooseum att han donerade en påse pengar. Det kan konstfolket inte klara riktigt. Jag har gett dem en affärsmodell i stället.

Sven-Harry Karlsson tror dessutom på huset i sig självt. Om det är bra nog kommer någon att ta hand om det.

– Vad skulle man annars använda en sådan här byggnad till? En speceriaffär!?

På Sven-Harrys kommer enbart svensk konst att ställas ut. Så har instiftaren bestämt, med instiftarens självklara rätt. (En Edvard Munch slinker också med, men den är gjord 1902, och då var Sverige och Norge i union.)

Det finns historiska exempel i mängd på vad som händer med konst och urval när donationer styr. Konstnärer som gödslade med religiösa motiv gjorde det eftersom kyrkan betalade. Konstnärer som målade smickrande fursteporträtt skapade sällan betydande konst, men de höll mannen med vit peruk och läderbörs nöjd och glad.

Till vad översätts det i vår tid? Produktplaceringar i låttexter? Denna granskning av vapenindustrin görs i samarbete med Svenska Freds?

Den danska dagstidningen Politiken diskuterar en sådan modell öppet: Den som vill skulle – men utan alltför detaljerade specifikationer – kunna beställa och själv betala för en journalistisk djupgranskning av person, firma eller fenomen. Kanske är det inte på allvar. Kanske ska man läsa den avlidne chefredaktören Tøger Seidenfadens utspel från härom året som politik, ett slags varning: Ni kommer att sakna oss när vi är borta. Så här blir det om inte kollektivet tar ansvar för att betala.

Medierna är ett utmärkt studie­exempel. De medier som nyttjaren inte betalar för är oftare finansierade av oprecis reklam och sponsrade av tveksamma avsändare. De saknar oftare egen prägel. Så riskerar det att bli med andra kulturyttringar också, av ett centralt skäl: bara den som har råd, hittar råd, kommer att kunna skapa musik som han eller hon vill. Bara den som har en mecenat kan strunta i annonsörer, strunta i att ha reklam på sin hemsida, strunta i att ha enorma reklamskyltar på sina spelningar. Möjligen måste de i stället erbjuda något annat, något som stämmer med donatorns smak, något som korresponderar med donatorns fåfänga.

Christer Leopold heter en man som arbetar som konsult åt ideella organisationer. Han har studerat vår vilja att hjälpa till, och kunnat konstatera att den första organiserade insamlingen i Sverige förmodligen skedde år 1303 i Uppsala. Det var Andreas And, domprost, som ordnade medel till ett pensionärshem.

– Vår vilja att ge tror jag är djupt mänsklig. Men sedan 1990, ungefär, har modellerna för att få oss att ge mer verkligen professionaliserats, med insamlingsgalor i tv och så. Man har sett vad som fungerar i USA, för att få folk att dela med sig, och verkligen vilja göra skillnad med sina pengar. Ett självklart sätt är ju att man som givare verkligen förstår vad det är man stöttar med sina pengar. Att man känner att man är med och bestämmer helt enkelt, säger Christer Leopold.

Exempel finns på närmare håll än både USA och Stockholm. Köpenhamn har ett ganska nytt operahus. Det är i allt väsentligt betalt av skeppsredaren Maersk McKinney Møller.

Han la sig inte i något alls vad det gällde den konstnärliga verksamhet som skulle bedrivas däri. Han ville bara göra en stor kulturdonation.

Ändå höjdes kritiska röster mot detta i Danmark. Kunde man inte göra vettigare saker för så mycket pengar? Kunde inte Maersk McKinney Møller ha sponsrat ett barnsjukhus i stället, eller åtminstone ett vägbygge? Något nyttigt?

Maersk McKinney Møller tappade inte fattningen, trots den lätt bisarra otacksamhet denna debatt visade på. Och han lyckades döda hela diskussionen med en enda mening:

”Det är en present jag ger, inte ett presentkort.”

Han är i sin fulla rätt. Han är ju mecenaten. Han kan ladda sin gåva med vilka politiska värden han vill.

Sven-Harry Karlsson gör samma sak. Han gillar inte girigheten i samhället, säger att han är ”kraftigt emot” den, och att det är därför han har låtit bygga sitt gyllene hus.

– Och ska vi bli av med krig och vapentillverkning och hela den skiten, då måste vi försöka få in människorna i kulturlivet.

Där har vi hans politik. Generositet. Humanism genom kultur. Och egen odödlighet?

Det kommer ett sådant där plötsligt skratt igen:

– Man kan ju alltid hoppas!

Andreas Ekström
medarbetare på kulturredaktionen

Nästa artikel: Framtidens viktigaste mecenat.