Vi ska alla bli mecenater

Jag var elva år, nästan tolv, när jag började undergräva kulturfinansieringen.

Det var 1987. Mamma och pappa betalade 3 000 kronor för min första dator, en begagnad Commodore 64, den äldre modellen, med brun kropp och mörka tangenter. Till den: En diskettstation, två joystickar och en bandspelare, samt två tjocka manualer för hur man programmerar i Basic. Jag öppnade dem aldrig.

Diskettlådan, däremot, öppnade jag genast. Ett tjugotal floppydiskar, fem och en kvarts tum stora, medföljde i köpet. Jag tog dem, och lådan med nyköpta tomma disketter med Westium Datas etiketter och stack ner till Göran på Apelvägen för att göra mina första kopior. Sedan direkt över gatan till Henrik, och vidare in till Anders i huset bredvid. Under samma vecka hann jag med ytterligare tre fyra hembesök.

Vi klippte bort kopieringsskyddet på disketterna med sax. Ibland sparade vi spelen manuellt – med högtidlighet skrev vi SAVE i stället för RUN då spelet var laddat och klart – och ­ibland använde vi kopieringsprogram.

I min diskettlåda finns i dag ungefär sjuttio sådana disketter. Inte en enda innehåller ett spel eller ett program som jag betalade för.

Jag är alltså rena ungdomsbrottslingen. Jag spred som tolvåring upphovsrättsskyddat material på floppydisketter till den som ville ha. Varför gjorde jag det här? För att alla andra gjorde det. För att jag inte visste att det inte var tillåtet. Och för att jag inte kunde tänka mig att mitt beteende spelade någon roll för dem som tillverkade spelen.

Men det gjorde det förstås. Jag har vid ett tillfälle letat rätt på Stephen Landrum, den tidens ledande spel­utvecklare, för att höra hur det gick för honom.

Alla bolag han jobbade för är borta i dag. Deras material piratkopierades i så stor utsträckning att det inte gick att få ekonomi i utvecklingen. Själv sysslar Landrum mest med att utveckla lysdioder numera.

Upphovsrätten raseras och krossar royaltymodeller i fallet, det vet vi. Men samtidigt ser vi tecken på att det allmänna vill dra sig tillbaka som ­finansiär och beslutsfattare, och i stället chansa på att gåvokulturen sprider sig.

Det finns alltså goda skäl att tro att mecenatskapet kan bli det viktigaste sättet att finansiera ny kultur. Och då inte bara som i alla tider – enstaka stordonationer skapar enskilda möjligheter, Anders Wall räddar en kyrka och Sven-Harry Karlsson bygger ett museum – utan på ett mycket mer allomfattande sätt, där varje kulturkonsument kan välja att ta mecenatens roll, eller låta bli.

Vi kommer oftast att låta bli. Alla exempel visar det.

Man kan ladda ner en film, piratkopierad, det är vanligt, och så kan man sedan välja att betala någon av dem som medverkade till att filmen gjordes. Hur vanligt är det där andra steget? Inte vanligt. De enskilda frivilliga mikrobetalningarna, smådonationerna, kommer knappast att räcka till på samma sätt som inköpsbaserad royalty har gjort historiskt.

Jag är övertygad om att det finns en risk med detta, om kulturfinansieringen inte hittar en bättre väg snabbt: att vi skapar kultur med kortare livslängd. Kultur som säger mindre om våra liv, kultur som gör mänskligheten mindre nytta.

Avgörande landvinningar har visserligen gjorts av besjälade människor som har satsat allt och svultit, som har gift sig rikt, som har tagit sin ärvda miljon för att finansiera ännu ett projekt. Poängen är att det inte är så ett samhällsbygge ska fungera. Vi säkerställer inte forskningens eller konstens plats genom att hoppas på att rika och/eller besjälade människor som arbetar mot sina förutsättningar ska lösa framtidens problem. Vi gör det rimligen genom en solidarisk modell.

Författarna Anders Rydell och Sam Sundberg har skrivit en reportagebok om den svenska piratrörelsen. Boken spreds kort efter releasedatum som pdf-fil via The Pirate Bay, utan författarnas medgivande.

Författarna satte då snabbt upp en PayPal-lösning på sina hemsidor för att den som så behagade skulle kunna efterhandsbetala för den bok som de just gratis hade tillgodogjort sig.

De fick in några tusen kronor, och det är förstås utmärkt. Vill man vara välvillig kan man se deras snabba åtgärd som ett utslag av entreprenörskap och samtidsanpassning. Programmerarna bakom världssuccéer som Open Office och Neo Office förlitar sig helt på donationer. Bandet Nine Inch Nails erbjöd en hel bukett med produkter, där nedladdning av låtar var gratis, medan exklusivare fysiska utgåvor kostade gradvis mer. Bandet Radiohead delade ut sin skiva gratis och sa ”betala vad du tycker det är värt”, och lär ha fått in belopp som liknar tidigare försäljningsintäkter.

Problemet? Den som förut var kulturproduktsäljare blir kulturproduktstiggare. Den som förut var kulturproduktköpare blir kulturproduktsmecenat.

Där uppstår en skillnad, som placerar upphovsmännen – som redan var längst ner i näringskedjan – ännu längre ner, med mössan i hand, där de inte ska vara så övermaga att de prissätter sina resultat.

Detta är processen som tar oss, oss alla, inte miljardärerna, utan oss vanliga dödliga, från rollen som köpare till rollen som mecenater, i en kultur där vi genom vårt beteende säger att någon annan än vi själva ska betala.

Varje kreatör kommer att vara utlämnad inte till lagar eller marknadsekonomi, utan till den goda viljan hos den som laddar hem en film: Vad tycker jag att det här är värt? En krona? Två? Och även om jag tycker att det är värt två kronor – tänker jag bry mig om att betala?

Vi får alla som kulturkonsumenter ställa oss en enkel fråga, som inte längre besvaras med en gemensam politik eller ett större sammanhang, utan bara med en spontan och personlig känsla: hur snäll känner jag mig i dag?

Den nya mecenaten är alltså du. Och hur du kommer att bete dig med dina pengar i framtiden är en öppen fråga. Vi har ingen säkert avläsbar kulturutveckling på det området, ingen samhällsströmning som stoppar halvgalna byggmästare som vill skapa elitseriehockeylag i Vetlanda – sant exempel – med ett enkelt påpekande: för samma pengar som du betalar i spelarlöner till förstafemman hade du kunnat finansiera en samlad årsutgivning av svenska kulturtidskrifter.

Det nästan omöjligt att gissa vilka normer som kommer att härska. Blir det som dricks på restaurangen eller i taxin? Alla ”vet” att tio procent är normalt, och ger därför det, trots att de inte behöver?

Hoppas kan man. Men staten har en roll att spela i detta. Lagstiftning är något av det mest normbildande som finns.

Antingen får staten vara beredd att som tidigare finansiera och försvara forskning, konst och kultur på ett seriöst sätt. Eller så får staten på allvar öppna för ett skifte genom att göra gåvor avdragsgilla och systematiskt uppvärdera mecenatskapet.

Just nu lever vi med risken att ­ingetdera sker. Vi bör vara vaksamma.

Andreas Ekström
medarbetare på kulturredaktionen

Här kan du läsa de tidigare delarna i artikelserien:

Del 2: Konsten och kapitalet

Del 1: Revanschens gåvor