Visst gör det ont när bubblor brister

Finanskrisens kärnfråga är inte varför bubblan uppstod, den historien kan vi ganska väl: stat efter stat släppte finanssektorn fri, lät banker gå samman med finansinstitut och försäkringsbolag, med inga eller små krav på säkerhet och reserver inför dåliga tider. Och vi vet, eller borde veta, att när bubblor väl skapats är det enda man säkert kan säga att de förr eller senare kommer att brista, frågan är bara när, och om det blir en riktig smäll eller en snällare pyspunka.

Nej, den verkliga frågan idag är vad vi bör göra för att förhindra en ny bubbla. Finanssektorn är en speciell del av samhällsekonomin. Vi klarar oss inte utan banker och investeringsfonder. De är smörjmedlet i ekonomin, vilket gör att de inte kan tillåtas gå i konkurs som andra företag, hur dåliga affärer de än gjort. Världens finanshajar gynnas därmed av ett systemfel, en olycklig befrielse från ansvar: när vinsterna är privata men förlusterna är allas lockas finansbolag att ta risker som de aldrig behöver stå för, det är alltid någon annan som betalar. Men om ansvaret är hela samhällets, då skulle kanske även vinsterna tillhöra alla?

Ett annat systemfel finns i det ömsesidiga beroendet mellan finansbolagen och värderingsinstituten (de mest kända heter Standard & Poor och Moody’s): eftersom det är bolagen som betalar för värderingarna är dessa systematiskt jublande, av alla de amerikanska värdepapper som fick högsta betyg AAA, förvandlades 60 procent till skräp efter krisen. Även här borde lärdomen vara att samhällsintresse kräver samhällsstyrning. Kreditvärdering är en för allvarlig sak för att överlämnas åt det privata vinstintresset.

När jag beskriver bubblan så här i efterhand låter det kanske litet tråkigt, som en mekanisk process där människor inte spelade någon roll, men Michael Lewis berättar om männen bakom pengarna, en spännande historia full av udda typer, ofta särlingar med en bokstavskombination som diagnos, som fick fria tyglar och makt över miljarder dollar och miljoners välfärd. Lewis intresserar sig för de få finansmän som förstod att bubblan skulle brista och som länge såg ut som förlorare när spekulanterna håvade hem sina mångmiljonbonusar och aktierna rusade mot skyn, men som till slut stod som segrare i de rykande ruinerna hösten 2008.

Vad behöver då göras? Mycket lite, om vi ska tro Pehr och Ulf Wisséns pedagogiska genomgång av finanskrisens uppkomst, och deras lite pliktskyldiga diskussion av framtiden. Det enda konkreta de kan peka på är att världens riksbanker bestämt sig för att kräva högre reserver av finans­instituten, dock först 2019, en tredubbling av reserverna från 2 till 7 procent av skulderna, en bra åtgärd men långt ifrån tillräckligt. I övrigt håller författarna tummarna för att marknadens aktörer ska ha lärt av den bubbla som sprack i förfjol. Men utan en återgång till en striktare styrning av finanssektorn räcker inte aldrig så fromma förhoppningar.

För Susan George är frågan mycket enklare: det handlar om att finanssektorn tagits över av en internationell elit – hon kallar den Davos-klassen – som beter sig som lämlar i blind jakt på gränslös profit. Det enda som hjälper mot detta är att åter börja se finanssektorn som en kollektiv nyttighet, en gemensam angelägenhet. Vi måste våga tänka ”nationalisering” igen, marknaden passar helt enkelt inte till att sköta en så känslig och farlig verksamhet. Till att börja med bör den lagstiftning – kallad Glass-Steagal – som USA fick efter förra Wall Street-kraschen 1929 åter införas: den höll isär bankers och investeringsfonders verksamhetsområden, och skiljde på samhälleliga uppgifter och mer spekulativa och riskabla verksamheter. 1999, under Bill Clinton, skrotades den, idag, tio år senare, får skattebetalare världen runt stå för notan.

Och problemet med att många banker blivit så stora att de inte kan tillåtas gå i konkurs – too big to fail – måste hanteras genom att inga banker tillåts växa upp i himlen, too big to fail is too big. Likaså måste det bli slut på bankindustrins lobbyverksamhet mot politikerna i Washington, fem miljarder dollar spenderades under decenniet fram till kraschen.

George är inte optimistisk. Mot slutet av sin levnads aktivistbana har hon aldrig varit med om en varaktig seger, säger hon, Davos-klassen bara grupperar om och tar tillbaka det man tillfälligt förlorade. Hon tror inte på någon större omvälvning av världsekonomin, även om hon tycker att en sådan behövs, det finns inga alternativ till marknadsekonomin. Det gäller alltså att komma med realistiska, genomförbara förslag, och då låter George, liksom så mycket av den globaliseringskritiska rörelsen, som en finansminister som bara vill ha nya skatter: skatt på koldioxid, skatt på valutahandel, skatt på skatteparadis. Kloka åtgärder allesammans, även om jag tvivlar på att de, som Susan George hoppas, kommer att få den globala kapitalismen att växla in på spår som leder till välfärd, hållbarhet och rättvisa.

Kenneth Hermele
ekonom och doktorand, i humanekologi, Lunds universitet