Andreas Brunner läser Ann Jäderlund

Fikonlöven har fallit. I sin nya diktsamling "I en cylinder i vattnet av vattengråt" med hudfärgat omslag skriver Ann Jäderlund råare och öppnare än någonsin förr. Den vanligtvis så prunkande trädgården av "Löjtnantens hjärta / Riddarens sporre / Lupinens pung" har tuktats och ersatts med raka benämningar som fitta och kuk.

Inte nog med det, boken är försedd med årtalsangivelsen 1967-78, vilket med utgångspunkt i Jäderlunds eget födelseår (1955) skulle motsvara en tonårs- och ungdomstid.

Men vad är detta? utbrister kanske en och annan purist. Lärde oss inte åttiotalet att författaren var död, att rebusarna utan nyckel härskade? Att dikten ska vara en jungfru stolt, kyligt kysk och orörbar?

Jojo, men Jäderlund är Jäderlund. Visserligen skymtar här både luciafylla, föräldrauppror och omöjliga krav från omgivningen - kort sagt, tonårstidens alla vedermödor - men det förfaller aldrig till bekännelseprosa med ojämn högerkant. Snarare blir det en denaturering av det välkända.

Titeldikten som inleder samlingen visar vägen:

I en c y l i n d e r
i v a t t n e t
av
vattengråt
så tillverkar jag
mina
tårar s å
blir jag
f ä r d i g
så
gör såret v a n -
s å r e t
ont

Det är tillverkade tårar som strömmar och vanföreställningar till sår som blöder med sedvanligt Jäderlundskt raffinemang. Sällan har en framväxande sexualitet fått en så här skev belysning:

Sexuella
flickor
med h a n d -
k a p s e l l j u s
t e a k -
flickor med
b a b y -
m a n c h e s t e r -
hud som smör
i den torra
hand-
sken

Precis som i förra samlingen, "Blomman och människobenet", är dikterna satta i insisterande kursiv och de s p ä r r a d e orden - denna ur läsbarhetssynpunkt typografiska dödssynd - har blivit än fler. Allt är viktigt. Och ä n n u lite viktigare. Det är tonåringens perspektivlösa perspektiv.
Samtidigt har stämningen mörknat betydligt. Borta är det oskuldsfulla och vårligt lekfulla som kännetecknade "Blomman och människobenet". Det nya stramare uttrycket liknar mer den kliniska "Kalender röd levande av is " och dess anatomiska genomgång av mun och ögon. Även nu är det hålrummen som uppsöks. Tillvarons springor och glipor, "nakenfittsår i den lilla / vitan flärpen i den lilla / vitkantade murriga flärpen" , som Jäderlund skriver med ohämmad självdestruktivitet.

Jag medger att jag var skeptisk till bruket av kursiverade och spärrade ord när jag först stötte på det i förra samlingen. Det hela tedde sig aningen godtyckligt och manierat. Vilket det var: i en intervju i Dagens Nyheter har Jäderlund förklarat upphovet till den nya stilen med att hon börjat skriva vid datorn ("Plötsligt var det så enkelt att åstadkomma den effekten, det var bara att markera hela dokumentet och trycka på en knapp").

Men i "I en cylinder i vattnet av vattengråt" har dikten vuxit in i sin nya form. Det liknar ett ångestanfall i allt högre tonlägen, påträngande och klaustrofobiskt:

i n s t ä n g d i d i n e g e n s j ä l
s o m e n h y a c i n t i e n p l a s t -
p å s e

Det är sårigt, vackert och groteskt i ett.

ANDREAS BRUNNER
journalist