Björn af Kleen om kreativitet för alla

Jag låg hemma i feber och lyssnade på kulturprogrammet ”Vågen” i P1. En panel avhandlade missnöjt vår tids besatthet av design. Tydligt inte minst i tv:s makeoverprogram och i bostadsbranschens homestaging-konsulter.

Från sängen höll jag med. Verkligen förkastligt hur snabb designbranschen är att kapitalisera på den svenska medelklassens trendnoja.

Sällan tar vi som fördömer denna utveckling yrkesutövarnas egna perspektiv. Det slår mig när jag under torsdagseftermiddagen på Stockholms stadshus lyssnar till den amerikanske samhällsteoretikern Richard Florida, vida berömd för sin tes om framväxten av en kreativ klass på bekostnad av en monoton och hierarkisk servicesektor.

Jag vet förstås inte vad alla homestaging-konsulter arbetade med innan de började erbjuda bostadsrättsförsäljare kosmetisk rådgivning. Men jag vet säkert att min lillasyster som pluggar samhällsvetenskapligt program med friskvårdsinriktning just nu gör sin gymnasiepraktik på en homestagingfirma i Nacka utanför Stockholm. Verkar roligare än det givna valet på distriktsvården i Falun, helt klart.

Inte bara författare, musiker och IT-entreprenörer är kreativa, upprepar Richard Florida. Med sin djupa förföriska röst och lediga kritstrecksrandiga kostym påminner han om mannen i en reklamfilm för rak-lödder. Idag, fortsätter han, tillåts också arbetare att vara påhittiga.

Som kyparen som uppgraderat sig till sommelier i mineralvattenbranschen och därmed inte längre med samma underdånighet behöver stå i Grand hotels foajé och buga för överheten i svart väst och fluga. Att tillåta människor att vara kreativa är den enda vägen till ett samhälle med tillväxt och tolerans, mässar Florida.

Enligt hans – i och för sig ifrågasatta – kreativitetsindex arbetar redan 50 procent av stockholmarna i kreativa yrken. Fantastiskt, hojtar Florida, men nöj er inte förrän rikssiffran är 100. Även på distriktsvården i Falun ska kreativiteten tillvaratas.

I Göran Greiders kommande bok ”Hagen”, en kåserande essä med spelplats Västerdalarna, finns en scen där Greider sitter i förarhytten på en rälsbuss i Floda. Författaren stirrar på den lockande röda tutan och fantiserar om få tjuta ut en bekräftande hälsning till alla ängslador och småskiften och folkparker som vägrar uppgå i den alltigenom moderniserade världen.

Min poäng är denna: kanske är det inte kapitalismens ständiga uppfinningsrikedom som intellektuella är rädda för när de fördömer designbranschen. Kanske skyr man i själva verket ett upplöst klassamhälle där tillvaron i den övre medelklassen inte längre är lika givet exklusiv. Ju fler omvandlade serviceyrken, desto fler vulgära homestagare i sätet bredvid oss på inrikesplanet.

Jag, en försvarare av klassamhället? Svindlande tanke. Jag börjar plötsligt rodna på sista raden i den så asketiskt inredda Blå hallen i Stockholms tegelförsedda stadshus.

BJÖRN AF KLEEN

journalist