Ön är arketypisk i skandinavisk litteratur: en psykisk utmark där normalitetens kompasser inte fungerar (Gunilla Linn Persson, John Ajvide Lindqvist), en scen för burleska folklivsskildringar (August Strindberg, Viveca Lärn), en plats dit pappor flyr från familjeplikt till fyr- eller söderhavsromantik (Astrid Lindgren, Tove Jansson), en metafor för passion större än livet (Henning Mankells ”Djup”, ”Sommardansen” av Per Olof Ekström).

När Sara Paborn i sin andra roman gör ön till spelplats för burleskeri, sexuella spänningar och pappors flykt har hon troligen inte inspirerats av alla dessa föregångare, men associationer till flera av dem väcks i mig utan pardon.

Karaktärerna på Paborns Styxö påminner med viss kraft om kufarna på Lärns Saltö. Pappan som flytt världens larm bara för att väckas av en tupp klockan fyra varje morgon är det inte så lite Muminpappa över, och när han kommer gående med en bananstock över axeln försöker jag förgäves låta bli att tänka på Pippi Långstrumps kurrekurre­duttpappa.

Det är inte synd, men potentiellt riskabelt, att Paborn har sådan fallenhet för lustifikationer. Hon kan välja en väg mot det underhållande eller det djuplodande, och jag tror att hon måste välja. Det går att vara både djup och rolig, se där en hint om vilken väg jag helst skulle se att detta begåvade författarskap tar framöver: jag hoppas att det i lika mån förmår uppfylla båda sina potentialer.

Tills vidare förnöjs jag av det viga språket, av projektet att fånga en mink för att döda en tupp, av kärleksdramat när bokens jag sviker sin poetpojkvän till förmån för en mer jordad och kroppslig fyrvaktare – och jag skulle vilja mer än förnöjas. Det skulle vara möjligt. Paborn har potential till mer än framkallande av småleenden och gapskratt. Mer eld, mer djup!