Äntligen får vi tycka om Thåström

ROCK

Thåström

Olympen, Lund, 18.3

Scenografin och ljuset är bland det tjusigaste jag sett och anslaget slås fast redan i inledande ”Söndagmåndagsång”. Det avskalade och nakna som sakta växer till något tungt och massivt. Thåström i urtvättad tröja och keps sjunger ensam med den akustiska gitarren om hur han varit på drift och bandet trillar lite sjavigt in efterhand.

Joakim Thåström spelade i lördags på Olympen i Lund. Sydsvenskans Patrik Svensson tycker att han är vår störste folkrocksångare. Foto: Henrik Rosenqvist

Det är väldigt suggestivt och väldigt vackert. Och framförallt är det något med den där rösten som inte går att värja sig mot. Den är så nära, och samtidigt med så mycket rymd.

Det är det där raspiga och utstuderat plågade som borde varit en trött klyscha men som nu är ett nationalarv och som bär så mycket vackra ord och tankar att det borrar sig rakt in i hjärtat.

Den lyfter alltid över sin omgivning den där rösten. Bandet kan larma hur mycket de vill, och det gör de, men de kan inte ta fokus från rösten. Jag tror aldrig jag hört Thåström sjunga bättre.

Han säger i stort sett inget mellan låtarna och chockerar oss alla när han helt oförhappandes blir skämtsam och presenterar ”Alla vill till himlen ” med ”nu ska vi försöka oss på en Timbuktu-cover”.

Några spår, främst ”The Haters” och ”Kriget mot mig själv” är lite svulstigare och med lite större gester. Arenarock som spänner musklerna men glömmer att andas. Då är det ölrap och grabbiga högernävar i luften.

Men ”Karenina” är redo för den svenska psalmboken i den här versionen, med enkelt piano och en lågmält dunkande puka.

”Du ska va president” är nästan otäckt majestätisk.

I ”Fanfanfan” spelar Pelle Ossler elgitarr med stråke. Det låter sådär men ser väldigt coolt ut. Mot slutet, i nya ”Brev till 10:e våningen”, står Thåström åter där ensam med den akustiska gitarren framför en otrolig ljussättning i blått och rött. Han missar varannat ackord men sjunger alldeles magiskt.

Och i extranumret ”Om Black Jim” lägger han gitarren och höjer handen för ansiktet när han sjunger, som för att värja sig mot publiken.

Han ser ut som en skrämd och frusen drucken och i raden ”det är som om de inte bryr sig” spricker rösten nästan. För en sekund låter det som om han ska börja gråta.

Som vi älskar honom då.