Arne Dahls kriminalromaner får mig att tänka på den där hamburgerrestaurangen där man kan beställa ”extra allt”. Medan andra deckarförfattare har en eller möjligen två poliser i fokus har Arne Dahl ett helt gäng, och allas små egenheter får man lära känna. Medan författarkollegerna gärna håller sig till en eller två intrigtrådar, fläskar Arne Dahl på med ett veritabelt garnnystan och därtill ofta ett mycket omfattande persongalleri. I en lång rad böcker om den så kallade A-gruppen, ”Rikskriminalen för våldsbrott av internationell art”, har han visat att man inte måste gå på tomgång och upprepa sig bara för att man är framgångsrik inom en viss typ av genrelitteratur.

I den nya romanen ”Viskleken”, den första i en planerad serie, är A-gruppen upplöst. Men flera av dess medlemmar återkommer i det nya internationella nätverket Opcop, en ”operativ enhet inom Europol” med säte i Haag. Det är ännu ett smart drag av Arne Dahl: läsare av A-gruppenböckerna kommer att känna igen vissa personer och inslag, men också introduceras för ett antal nya figurer, denna gång från olika länder. ”Visk­leken” är en kriminalroman i ytterst internationell miljö, i den sammansatta intrigen finns kopplingar till Sverige, England, Tyskland, Holland, Kina och Nordamerika. Kapitelvis driver Dahl intrigen framåt i trådar som till en början inte tycks hänga ihop: en barnporrsurfande vd i en burgen Stockholmsförort och hans kinesiska städerska, ett mystiskt arrangerat lik som hittas av en virrig ornitolog på Hampstead Heath i London, en kvinna indragen i en bisarr ekonomihärva skriver brev från Manhattan, plus en mängd andra spår som Dahl snyggt knyter ihop när de drygt 500 sidorna närmar sig slutet. Här finns referenser till miljöförstöring, internationell finanspolitik, barnpornografi och svensk pigdebatt.

Extra allt, som sagt. Arne Dahl löper ibland, i sin påtagliga iver att ge läsaren just det där mervärdet, risk att bli för överlastad. Att inte kunna upprätthålla läsarens intresse genom detta stora persongalleri och dessa många trådar. Men man andas gradvis ut; här är ju en författare som vet vad han gör. Och med stor generositet ger han oss även i de små birollerna noggrant utmejslade porträtt som sällan faller i den schablonfälla som tyvärr är så vanlig i genren.

Det ligger nära till hands att säga att ”jojomensan, här har vi med en riktig författare att göra”, och då syfta på Arne Dahls andra identitet som den ”seriöse” författaren och litteraturkritikern Jan Arnald. Det vore att förringa kriminalgenren, skulle man då kunna invända. Men tyvärr har jag just i denna genre sett prov på en så förödande låg kvalitet även bland dem som anses stora att jag kommer på mig själv med att förvånas lite varje gång jag läser en svensk deckarförfattare som inte skorrar falskt. Arnald/Dahl är knappast mind­re uppfinningsrik som kriminalförfattare än i sina andra romaner, snarare tvärtom. Han är inte en ”seriös” författare som ”sänker sig” till deckarförfattarens nivå, han är lika mycket författare oavsett vilken genre han skriver i.

Annina Rabe
frilansskribent och kritiker