Bloggbluffens litteraturhistoria

I februari började Amina Abdallah Arraf al Omari blogga om sina erfarenheter som lesbisk muslim i Syrien. Inom bara några månader hade den upproriska bloggen hundratusentals läsare. Amina Arraf intervjuades i The Guardian som en ”osannolik hjälte”, uppmärksammades av CNN och fick stöd av människor som arbetar för homo-, bi-, och transpersoners rättigheter, både i Syrien och i andra länder.

Men så i veckan avslöjades det att Arraf är en helt igenom fiktiv figur, uppdiktad av Tom MacMaster, en 40-årig amerikansk doktorand med två refuserade fantasyromaner i bagaget.

Då hade Arraf – i MacMasters fiktion, alltså – redan tillfångatagits av syriska myndighetsmän, vilket bland annat fått 14 000 människor att ansluta sig till en protestgrupp på Facebook.

De och många andra kände sig såklart lurade, och reaktionerna blev därefter. Tom MacMaster var en pervers psykopat, en snuskhummer som gick igång på sin lesbiska skapelses kamp. Andra anklagade honom för att försvåra situationen för verkliga homo-, bi- och transpersoner som redan lider av den syriska regimens förtryck. MacMaster har bett om ursäkt och bytt namn på bloggen från ”A Gay Girl in Damascus” till ”A Hoax”, En bluff.

När det i tisdags uppdagades att den lesbiska bloggaren Paula Brooks var lika fiktiv som Amina Arraf, skapad av en 58-årig amerikansk man, tycktes ilskan övergå i förtvivlan. Över gränsen för det tillåtna för längesen.

Men var dras linjen för vilka identiteter en författare får leva sig in i? Är Siri Hustvedts manliga berättare i hennes romaner okej? Är irländaren Colum McCanns roman om balettdansaren Rudolf Nurejev inte trovärdig för att författaren inte tagit ett enda steg i ett par balettskor, än mindre vuxit upp i en tatarisk familj i Sovjet?

Jag är inte lika övertygad om det fasansfulla i vare sig MacMasters eller Brooks tilltag. Båda skriver från en vit, manlig, heterosexuell position. För grupper som inte är lika privilegierade, typ homosexuella i Syrien, är det förstås provocerande. Fiktionen upplevs som ett kuppförsök. Men experimenten följer också en lång tradition av litterära och konstnärliga försök att skapa förvirring och oklarhet kring gränsen mellan verklighet och fiktion. Förmågan att jävlas med denna gräns är en av konstens största förtjänster.

Internet har vidgat den potentialen. Delvis beror det på att fiktion på nätet kan skapas och förändras i realtid. Men det beror också på att det ännu inte finns några tydliga överenskommelser kring vad internets olika uttrycksformer är. Därför ­kunde till exempel reklambyrån Studio Total för två år sedan få alla att tro att bloggaren Erika Ascot var något mer än en pr-kupp för Malmö­ Opera. En blogg eller ett konto på Twitter betraktas av någon anledning oftare som något mer autentiskt än till exempel en tryckt text skriven i dagboksform.

En brevroman kan skapa en kittlande känsla av osäkerhet. Men tryggt överenskomna markörer talar om att det är fiktion. En spelfilm som härmar amatörfilmens taffliga estetik gör samma sak. Men när den mysigt kittlande känslan från biosalongen eller läsfåtöljen övergår till engagemang, ja, då blir läsarna förbannade. Inte för att situationen för homosexuella i Syrien är fortsatt katastrofal, utan för att någon skapade en fiktion för att gestalta den situationen.

Arvid Jurjaks

medarbetare på kulturredaktionen