Så tuktas en argbigga

Det är inte bara Strindberg som numera måste saltas och peppras och vändas och vridas innan han kan serveras någorlunda politiskt korrekt till en modern teaterpublik. Också Shakespeare har med tiden härsknat i kanterna och svår att hantera är inte enbart bismaken av antisemitism i ”Köpmannen i Venedig” som orsakade en het debatt senast i höstas efter en uppsättning på Dramaten i Stockholm.

Minst lika surt av kvinnoförakt luktar numera äktenskapsleken ”Så tuktas en argbigga” och det är följaktligen en rejält modifierad version av pjäsen som ges på Malmö dramatiska teater i Anette Norbergs regi. Männen är fortfarande herrar i affärsmässigt mörkblå kavajer och bjärta sidenslipsar men ljuset är ett annat och den sedelärande komiken har laddats med surrealism och svärta.

Lätt förvridet är också scenrummet som i Hansson Sjöbergs effektfulla tappning mest påminner om en nattklubb, komplett med biljardbord och loger där döttrarna till köpmannen Baptista Minola (Håkan Paaske) väntar på att visas upp som handelsvaror. Den svårsålda Katarina ska liksom i originalet hitta en köpare innan den väna Bianca (Linda Ritzén) kan komma på markanden, eftertraktad av en hord friare.

Katarina blir i Petra Brylanders version en stolt och stoisk gestalt, väl medveten om villkoren för sin tillvaro. Kampen hon sätter upp mot den tyranniske maken Petruchio (Peter Sundberg) är förlorad från början och de förment underhållande uppfostringsmetoderna för i denna mörkt bittra version mest tanken till förhörstekniken i Guantanamobasen.

Rå sadism alltså och i nästa stund yster förvecklingsfars med spring i dörrar och lustiga dialekter och det är rappt och roligt och samtidigt märkvärdigt ofullkomligt. Mardrömmen antyds men desarmeras i nästa nu av glättiga krumsprång och frågan är vad som kunnat ske om man vågat faran fullt ut och gradvis i stället för punktvis fördjupat det möjliga mörkret.

Spelet är annars utmärkt och den ordinarie ensemblen har utökats med en handfull unga förmågor där inte minst Linda Ritzén gör ett finurligt porträtt av den möjligen inte så lättledda Bianca. I stora drag en välskapt föreställning, visuellt anslående och underfundigt komponerad men med löften om något mer och större som inte fullt ut infrias.