Jelena Zetterström ser Berlinbiennalen

Den fjärde Berlinbiennalen, som nyligen öppnat, skiljer sig på ett positivt sätt från andra återkommande utställningar i samma genre.

De tre utställningskommissarierna - Maurizio Cattelan, Massimiliano Gioni och Ali Subotnick - fann tidigt att Berlins konstliv hämtar sin näring från ett stort antal kreatörer snarare än kulturkonsumenter. Detta har, på ett sympatiskt sätt, satt sin prägel på utställningens form och innehåll.

Berlinbiennalen är denna gång varken en stor temashow eller ett teoretiskt bygge. Inte heller handlar det om någon samtidskonstens 100-i-topp. Snarare formar sig hela biennalen till en berättelse med en mängd mer eller mindre lösa trådar: till Berlin och Europa i samtid och i det förflutna, till konsten och konstlivets egna strukturer såväl som till personliga levnadsöden, kollektiva minnen och individuella konstnärskap. Samtidigt bildas en inspirerande väv av stämningar och känslolägen.

Utställningen sträcker sig i år längs en gata, Auguststrasse, i forna Östberlin, och den börjar i en kyrka för att sluta på en kyrkogård. Gatan blev under några år efter murens fall något av ett nav i stadens konstliv, men dess symboliska betydelse har mer med tiden före andra världskriget att göra, då en stor judisk befolkning bodde och verkade här.

Någonstans präglas hela resan genom alla tillfälliga utställningsrum av Kris Martins svarta ankomst- och avgångstavla (i St Johannes-Evangelist-Kirsche), som snurrar utan att visa vare sig platser eller tider. Löftesrikt eller hotfullt - det är bara att välja medan man letar sig in i privata lägenheter, posthusstall, källarprång och, inte minst, söker sig genom rummen i den gamla skola som utgör utställningens absoluta hjärta och höjdpunkt. Och som mer än någon annan av utställningslokalerna är som ett magnifikt konstverk i sig.

Byggnaden var en gång privatskola för judiska flickor och fungerade även under DDR-tiden som skola. Den har stått tom i tio år men bär tydliga spår av sitt förflutna i trasiga tapeter, flagnad målarfärg, slitna gardiner, klotter, affischer och enstaka sunkiga möbler. Miljön är i sig stark nog men ger också tydlig resonans åt många av verken.

Inte minst förstärks känslan av hot i Viktor Alimpievs suggestiva film, där en grupp flickors maniska smattrande med fingrarna bryts av deras roade och lite förvånade ansiktsuttryck och i Martin Creeds ettriga lysrör, som släcks och tänds i korridoren. Robert Kusmirowskis tågvagn blir i sammanhanget omedelbart en bild av död, och också hysterin i Paul McCarthys galna hus av smällande dörrar understryks.

Döden är närvarande genom hela utställningen, men i katalogen anges också livet och dess vindlande väg som ett av flera ganska allmängiltiga teman. Samtidigt hävdar utställningskommissarierna att konsten måste försvara sin rätt att vara mångtydig, och tillåter sig därmed att stoppa in allt från klezmermusik (Jeremy Deller i en gammal stallbyggnad) till Klara Lidens upproriska trashdans i Stockholms tunnelbana (KunstWerke).

Intressant med den här upplagan av Berlinbiennalen är att ett fåtal superetablerade namn samsas med mindre kända konstnärer, av vilka många ursprungligen kommer från det forna östblocket. Konsten ser inte heller riktigt ut som den brukar i den här sortens sammanhang.

Visst finns här videoverk och bombastiska installationer, men också surrealistiska etsningar, små teckningar och fotografier, målningar som tycks hämtade från en annan tid samt madonnalika skulpturer i trä, liksom mer eller mindre obegripliga ansamlingar av ting, som både har något sorgligt och förtröstansfullt över sig.

Tonen är mörk och präglad av oro och rädsla. Med drag av fantasi, teater och saga, och med hänvisning till det irrationella, drömlika och absurda - också i det vardagliga - skapas en berättelse, som ibland kan vara minst sagt skruvad och äcklig men i enstaka stunder också försiktigt poetisk. Dragningen till det narrativa märks överallt, och det kan vara kaotiskt, suggestivt, sentimentalt och ibland både ofokuserat och alltför illustrativt, men det är sällan likgiltigt.
Ser man till enskildheterna är det långt ifrån allt som håller, men den tillåtande attityden är på ett märkligt sätt en förutsättning för att helheten ska fungera. Och Berlinbiennalen är denna gång större som helhet än till sina delar - även om ett antal riktigt bra, enskilda verk lyfter alltsammans.

Men att bortse från exempelvis den före detta judiska skolans historia, eller att se Auguststrasse som en arketyp snarare än en verklig gata, som de ansvariga föreslår i katalogen, är närmast omöjligt. "Tro inte att detta är en utställning om Berlin", skriver de i sitt förord. På sätt och vis har de rätt. Samtidigt är det svårt att se att denna utställning skulle fungera lika bra någon annanstans än just i Berlin - och på Auguststrasse.

JELENA ZETTERSTRÖM
journalist och konstkritiker