Framtiden är bäst redan nu

På våren 2003 blev Erik Persson doktor i datavetenskap vid Lunds universitet.

Hans avhandling är förmodligen en av de konstigaste som någonsin har godkänts vid detta lärosäte. Först skrev han om datorprogram. Normalt, korrekt. Sedan skrev han, långt och lärt, ett etiskt avståndstagande till sin egen forskning.

”Problemet var de nya insikter och övertygelser om Guds ord som växte fram hos Erik Persson under arbetets gång: en djup misstro mot vad vi gör med datorutvecklingen och vad virtual­ reality gör med oss. Datorerna har ockulta rötter, menar han och efterlyser ett slags konsekvensansvar hos dem som utvecklar dem”, skrev Sydsvenskans Anders Fagerström efter disputationen, och fortsatte:

”Sällan har väl såväl Gud, Satan, Kristus, Ismael, Thomas ab Aquino, jesuiter, protestanter som häxprocesser ventilerats med större glöd i samband med en avhandling i ämnet data­vetenskap.”

Erik Perssons sjuhundrasidiga avhandling kan ha varit den första seriösa religiöst grundade kritiken av den digitala revolutionen.

Kanske kan man säga att den andra är här nu.

Har du tappat din tro någon gång? Eric Schüldt har. Men det ingen vanlig gud som Eric Schüldt trodde på, ingen vanlig sekt han tillhörde.

Eric Schüldt – magiskt skicklig ­radiobegåvning – var som så många andra trettionåntingpersoner i sin bransch en del av den digitala revolutionen. Han älskade den. Han började skriva på en bok som skulle heta ”Framtiden” och ges ut av Fores, tanke­smedjan som står nära Centerpartiet. Den skulle beskriva den digitala revolutionen på ett nytt och intelligent sätt, den skulle förklara, bena ut, ta sikte.

Men Eric Schüldt tappade sin tro. Tappade sin förläggare på kuppen, när han förklarade att han ville göra något annat av den där boken.

I stället är det nu det alldeles nystartade Ivrig förlag i Malmö som ger ut den. Den heter visserligen ”Framtiden”, precis som det var tänkt, men inget av det andra ursprungliga är kvar.

I samarbete med internetdoktorn – i det här fallet är det inte något slags smeknamn, utan en akademisk benämning på en medievetare med nätet som huvudriktning – Jonas Andersson har han skapat en bok som spontant inte påminner mig om någon annan bok.

Ni längtar efter en genrebestämning? Det skulle begränsa både er och mig. En kort beskrivning i stället:

”Framtiden” är ett 120 sidor långt anförande från en framtida historiker, riktat i du-form till dig som lever nu. Vår framtida historiker beskriver den digitala revolutionens år och dess hopplösa tekniska tillkortakommanden, dess skriande brist på konsekvensanalys.

Varför pratade ni inte om den enorma energiförbrukning som er revolution krävde? Varför byggde ni bort alla påminnelser som den ofattbara utsugning av arbetskraft i tredje världen som behövdes för att de nya silverglänsande maskinerna skulle kunna göra er till universums herrar? Varför såg ni inte vad som hände med kroppens kunskaper om överflöd och brist? Och varför stod ni och sov när förutsättningarna för all mänsklig kommunikation ändrades på några få år?

Schüldt och Andersson beskriver den digitala revolutionen som en religion, och kritiserar den från avfällingens ledsamma hörn. De skriver inte en stridsskrift, som Andrew Keen gjorde med sin ”The Cult of the Amateur” och alldeles säkert gör i sin kommande ”Digital Vertigo: An Anti-Social Manifesto”. De går inte till personangrepp, använder inte teknisk argumentation. De hamnar inte i naturromantik, trots rader som ”En dag per år släckte ni ner pyramiden. Det var en manifestation. Alla andra dagar ökade ni ert behov av rå elektrisk kraft.”

De beskriver Googles säregna paroll ”don’t be evil” som ett religiöst credo, ett uttryck för ”drömmen om klinisk separation mellan den egna verksamheten och dess effekter”. Jag önskar att jag hade kommit på det själv.

Google nämns inte vid namn, och det är ett effektivt grepp. Jag önskar att författarna hade varit konsekventa med det, och låtit fantasmerna få fritt blås. Man förstår att de menar Carl Bildt även utan hans namn. I en kritik som inte bygger på det kyliga sakliga argumentet, utan på själens egen protest, kan klarhet vara helt fel.

Författarna beskriver ett fritt, obegränsat och öppet internet som en pyramid, ett monument över en ny tid, en Matrix-värld där allt är underbart så länge man befinner sig på insidan.

Den återkommande referensen till Cheops pyramid kanske först ter sig väl enkel – men en sida i taget blir den bilden samtidigt komplex och klar, och ”Framtiden” muterar till en omvänd civilisationskritik. I ”Framtiden” saknar den digitala revolutionen alla civilisationens fundament.

Schüldt och Andersson kommer att beskyllas för flummerier. Språket är poetiskt, anslaget magnifikt, anspråket trots den korta formen gigantiskt.

Så låt det bli sagt en gång för alla: ”Framtiden” är inte flummig, utan djupt originell. Och var och en som i grunden förstår sig på språk, och samtidigt hyser något som liknar kärlek eller i alla fall stark nyfikenhet inför den digitala revolutionen, kommer att få sin värld skakad av ”Framtiden”. Ett enda undantag ser jag: de mest hängivna. De allra mest trosvissa, de tolv återstående piratpartisterna, kod-är-lag-människorna, de sista jolt cola-pimplarna.

De kommer förstås inte att läsa en bok som inte låter sig mätas.

Schüldt och Andersson har dem i blickfånget när de skriver ”Att prata om världen utanför väggarna var närmast en synd. Att prata på det viset tydde på att man hade slutat tro. Det fanns inget värre än att sluta tro.”

Tankesmedjan Fores har gjort en dundermiss, Ivrig förlag har satt sitt första skott i krysset. Årets bok? Det kan vara årets bok.