"Staden borde tänka större"

På vägen till Bo01-området cyklar jag förbi en stor folksamling som beskådar sändningen av SVT:s sommarlovsprogram. Det rasslar och dånar från de många byggena och kranarnas skuggor sveper över vägen. Vid skateparken råder full aktivitet trots att klockan inte ens är tio. Väl i nere vid vattnet och Bo01-området håller man på att riva installationerna från Urban Beach-evenemanget som ägde rum i slutet av juli. Fritidsbåtar från Sverige, Tyskland och Danmark guppar i gästhamnen. Och under Öresundsbron passerar ett rött jätteskepp på väg norrut, mot Malmö.

- Västra hamnen är den viktigaste nysatsningen i stan efter nedgångarna och varvskonkurserna, säger arkitekturskribenten Leo Gullbring.

Jag träffar honom och landskapsarkitekten Monika Gora vid gästhamnen där seglarna solar, hänger tvätt och hackar lök till lunchen. Hon var involverad i bomässan genom olika projekt redan från början, när den var tänkt som Bo00.

- Jag kommer ihåg precis hur det luktade där mässarkitekten Klas Tham visade sina modeller. De var tillverkade av tvål.

Strömmen av människor är konstant och trädäcket längs den långa Sundspromenaden fylls på. Vi påbörjar vår vandring genom området.

Leo: Ursprungstanken med mässområdet var något av ett bohuslänskt fiskeläge, där man skapade läplatser genom att bygga tätt mot havet och småskaligare bakom. Tham reagerade mot den skalblindhet som präglat svensk arkitektur sedan Miljonprogrammet, och ville ge utrymme för mångfald med inre och yttre rum som skiljde offentligt från privat. En annan av Thams idéer var att skapa den vackra staden utifrån ett rätt konservativt skönhetsideal. Här fanns en pseudovetenskaplig tro på att man kan skapa perfekta miljöer för människor, något som reducerar staden till en kuliss snarare än en levande föränderlig miljö. Men jag tycker inte att den aspekten stör när det gäller just Bo01, området har fått ett eget liv bortom de mera utopiska idealen.

Monika: Gångarna här bakom går som labyrinter, det finns inga raka linjer. Vyerna bryts av och man får intressanta utblickar. Det blir spännande. Det finns inga baksidor, bara framsidor.

Leo: Genom den här småskaligheten blev Bo01 en reaktion mot miljonprogrammets stora, abstrakta byggnader där den "nya människan" skulle sätta färg på husen. Idag vill man att husen ska säga något redan från början. Här ute ska arkitekturen lyfta fram individen, men samtidigt blir det ett rätt kulissartat resultat, bebyggelsen är fortfarande inte särskilt blandad eller flexibel.

Monika: Man byggde mänskligare miljöer.

Leo: Men helheten känns lite väl plottrig. Det var för många arkitekter som skulle visa upp sina olika idéer.

Men är det inte själva syftet med en bomässa?

Leo: Jo, men Bo01 var inte endast en utställning utan skulle leva ett eget liv efteråt . Då ställs högre krav.

Vi går längs Sundspromenaden och passerar seniorboendet Södertorpsgården, där Monika Goras stora avtryck i området finns. En stor glasbubbla som fungerar som en inomhusträdgård för de boende. Hon saknar tallarna som tidigare stod på platsen där det idag är uteservering.

Monika: Det fanns väl vissa som tyckte att barren skräpade ner. Så de sågades ner. Tyvärr är tallar inte särskilt populära. Folk tycker att de är svåra att placera, det är varken stadsträd eller trädgårdsträd. Men se på tallarna som står i gräset i slutet av Sundspromenaden. De planterades i samband med Bo01, utan någon särskild bevattning eller omsorg – men har ändå lyckats etablera sig. Och det i ett ganska svårt läge med mycket vind och salt.

Leo: Jämför med ekarna som planterades ett tiotal meter längre bort.

Monika: Ja, det är bara rotskott kvar – själva träden har dött för länge sen. Men tallar klarar av att växa på ständer och nära hav.

Hur tycker ni att utvidgningen av Västra Hamnen efter Bo01 har fungerat?

Leo: Den har blivit mer storskaligt. Mer ekonomiskt för byggarna, men tråkigare.

Monika: Det är mycket stängda innergårdar.

Leo: Ja, man bygger den traditionella kvartersstaden istället för att tänka nytt. Varför förhålla sig till något gammalt i ett helt nytt område? Man hade kunnat vara mycket radikalare och utgått mer från vår tids stora frågor: integration, miljötänk, en tät stad som minimerar transportbehovet och så vår tids nya familjeformer – 55 procent av Malmös invånare är singlar, hur skapar man gemenskap i husen? Var får alla plastföräldrar och bonusbarn plats? Sådana frågeställningar står inte i förgrunden när man bygger här ute.

En annan kritisk synpunkt som ofta hörs är att det är för dyrt att bo här, och att det är alltför homogent. Hur hade man kunnat göra området mer tillgängligt?

Leo: Jag tycker att man borde tagit fasta på Malmös rika mångfald på ett bättre sätt. Det behövs mer än de vanliga affärskedjorna här ute, det borde ges utrymme åt småföretagare med ett unikt utbud från när och fjärran som på Möllevången.

Staden hade till exempel kunnat gå in och främja variation genom att skapa butikslägen med subventionerade hyror. Det som är en självklarhet i Paris är det ingen politiker som vågar föreslå i Sverige.

Tyvärr driver lagstiftningen upp priserna, eftersom minimistandarden på nya bostäder sätts onödigt högt. Många ungdomar har inte råd att flytta hemifrån idag. Varför inte bygga baslägenheter där de boende kan höja standarden och kvaliteten allteftersom de avancerar i karriären? Man kan börja med ett oljat betonggolv och lägga parkett när man har råd. Det går att få ner priserna genom att tänka annorlunda.

Vad är mest lyckat med området?

Leo: Det offentliga rummet, helt klart, mötet mellan privat och publikt. Vissa kritiker var rädda att Bo01 skulle bli ett gated community, ett segregerat område utan tillträde för andra. Kommunens satsning på den offentliga miljön har gjort området till ännu ett utflyktsmål i staden.

Monika: Boendeformerna motverkar integration, men det offentliga rummet främjar den.

Leo: Men är väldigt märkligt att det inte finns några offentliga byggnader här. Inget museum eller något liknande. Nu är det visserligen ett konserthus på gång i andra änden av Västra Hamnen, men det är underligt att man inte satsade redan från början, det hade dragit folk. Där borde staden ha tänkt större – det offentliga rummet blev precis som arkitekturen mest en bild. När Sundspromenaden nästan konkurrerade ut Ribban som badplats togs staden på sängen, här ville folk göra något, de fick ju bygga om för att folk skulle kunna dyka ned i havet utan att göra sig illa.

Monika: Något jag saknar i området är en stor park, i storleksordning med Pildammsparken, som öppnar sig mot havet. Det skulle ge folk som inte bor här plats att vistas i området ännu mer.

Finns det inte redan i form av kullarna vid djuphavsbadet?

Monika: Men om man vill ge sig ut springa en runda? Då behöver man ett sammanhängande parkområde. Malmö har ju ingen natur – trots att staden kallar sig parkernas stad och den gröna staden. Jämfört med många andra svenska städer finns det nästan ingen rekreationsnatur. Bo01 var en bra start. Och man borde fortsätta det visionära arbetet.