Cristine Sarrimo läser Susanna Alakoski

Bostadsområdet Fridhem i Ystad kallas för Svinalängorna. Dit kommer Leena med sin finska familj någon gång på 70-talet. Från utedass och rinnande kallt vatten till badkar, kyl och parkettgolv går hennes resa som också är en resa i ett land präglat av miljonprogrammets modernisering.

Många som är födda på 60-talet känner säkerligen med lust, plåga och sorg igen en hel del: musiken, kläderna, skolan,
klasskillnaderna. När lilla Leena blir inbjuden till den stora fina läkarvillan på höjden inser hon för första gången i sitt liv att vi alla faktiskt inte är lika: klassmärket bränns in och går därefter inte att ta bort. Som för så många så kallade maskrosbarn blir vägen ut skolan: fristaden, lugnet - biljetten ut ur den sociala misären helt enkelt.

Detta är den snälla "Populärmusik från Vittula"-versionen av Susanna Alakoskis roman "Svinalängorna" . Det riktigt otäcka är att Leena och hennes bröder växer upp i en missbrukarfamilj. Lillbrorsan slutar prata, Leena kan inte sova, medan storebror försvinner. Bilden av den svärande, supande, knivkastande finnen förverkligas via barnets utsatta, vanmäktiga och ångestfyllda blick. Och Alakoski lyckas med konststycket att inte moralisera eller fördöma utan att just gestalta skadskjutna oförmögna vuxna som utan medveten ovilja plågar sina barn. Pappan som hukar med mössan i hand inför överheten, modern som inte har råd att köpa kläder eller resa hem på semester.

Samtidigt finns glädjen och blicken för detaljerna: moderns förundran inför att svenskarna sockrar både bröd och mat; namnen på de klassiska finska maträtterna och Olavi Virttas tango som för många klingar exotiskt men som får mig att le igenkännande. Finnarna kom hit med sina vanor och annorlunda erfarenheter. En central sådan är förstås kriget och den fosterlandskärlek det gav upphov till. Barnen som skickades till Sverige, svälten, bombräderna, hjälpen som inte nådde fram utan fastnade i distributörernas händer. Allt detta som präglat finnen så starkt ger Alakoski sin personliga version av.
Det är skickligt gjort, engagerande - ett stycke samtidshistoria. Hon är en författare som har något väsentligt att berätta.

CRISTINE SARRIMO
lektor vid K3, Malmö högskola