Hälla färg i öppna sår

För två veckor sedan kom den amerikanske gatukonstnären Shepard Fairey till Köpenhamn. Han kom, såg och fick stryk. Som en helg i Köpenhamn kan se ut.

Nej, riktigt så enkelt var det ju inte. Shepard Faireys Danmarksbesök har tvärtom i snart två veckor varit ett infekterat diskussionsämne på andra sidan Sundet, med anklagelser om svek, lögner, propaganda och tanklöst våld flygande från alla håll.

I ett långt blogginlägg på Huffington Post ger Fairey själv sin version av vad som egentligen hände. Bland annat danska Politiken och aktivistsidan Modkraft har gett sina. Ska man försöka sammanfatta blir det ungefär såhär:

Shepard Fairey kom till Byen för att bland annat göra en stor väggmålning på Jagtvej 69 på Nørrebro. Det var där Ungdomshuset stod, tills det i mars 2007 revs efter en tid av ockupationer, polisstormingar och upplopp. På denna adress målade Fairey en fredsduva och ordet ”Peace”. Ett drygt dygn senare kastade någon färgbomber på duvan och försåg målningen med ett nytt budskap: ”No peace. Go home Yankee Hipster”.

Dagen efter var Fairey tillbaks på platsen och redigerade sin målning och tog bort ordet ”Peace”. Han mötte också representanter från Ungdomshuset. ”Jag har stor förståelse för den lokala historien här i Köpenhamn”, sa han.

Han hade också en viss status att försvara. Han är själv uppvuxen i och präglad av en progressiv punkkultur. Han har blivit arresterad sexton gånger när han målat. Han borde, åtminstone i någon kulturell mening, vara på samma sida som aktivisterna kring det raserade ungdomshuset. Det var där han ville vara. Hans målning var i själva verket en hyllning till den progressiva ungdomskulturen, förklarade han.

Han hade bara inte riktigt förstått hur infekterat det var. Han visste inte att de forfarande förbannade Ungdomshusaktivisternas egen slogan inte var ”Peace” utan ”Never forgive. Never forget”.

Så blev det än värre. Politiken skrev om hur V1 Gallery, som bjudit in Shepard Fairey till Köpenhamn, fått 250 000 kronor av kommunen för att fixa material och färg. Plötsligt såg målningen på Jagtvej 69 ut som ett rent beställningsjobb från samma politiska makt som slängt ut ungdomarna från huset. Kommunal propaganda, utförd av en av gatukonstens mest radikala och systemkritiska konstnärer. Vilken Brutus! Vilket Judas-kneg!

För Shepard Fairey blev det ett slags upprepning av det som egentligen var hans konstkarriärs största ögonblick. Inför det amerikanska presidentvalet 2008 gjorde han ett stiliserat porträtt av Barack Obama med ordet ”Hope”. Bilden fick enorm spridning. Obamas kampanj började använda bilden. Fairey fick tackbrev från den blivande presidenten själv.

Och samtidigt, naturligtvis, kom anklagelserna om att han sålt sig. Att han som progressiv och underjordisk gatukonstnär aldrig kan liera sig med makten på det sättet och fortfarande hävda sitt politiska och konstnärliga oberoende. Anklagelserna upprörde Fairey. ”Jag gjorde inte bilden för att slicka Obamas röv. Jag gjorde den för att undvika att ännu en republikan blev president … Det gör mig förbannad när kritikerna står ute på sidlinjen och dikterar hur saker och ting ska vara, utan att göra ett skit själva.”

Obamabilden gjorde honom rik och berömd. Det dyraste av Shepard Faireys verk som just nu ställs ut på V1 Gallery i Köpenhamn är prissatt till 255 000 danska kronor. Men med Obamabilden började också hans problem.

Det var vid vernissagen till utställningen på V1 Gallery, förra fredagen, som konflikten kring väggmålningen kulminerade. Två män gav sig på Shepard Fairey. Enligt vittnen blev han upprepade gånger slagen i huvudet. På sin egen blogg lade Fairey senare ut en bild där han har en rejäl blåtira. Han lade själv skulden för hela rabaldret på Politiken. Han menade att de ljugit om att målningen på Jagtvej 69 skulle vara någon slags samarbete med kommunen. Han var desillusionerad och förbannad.

Och där någonstans är vi nu. Med en förorättad konstnär som kämpar för sin rätt att vara rik och progressiv och framgångrik och underjordisk på samma gång. Med ett bara ännu mer infekterat sår kring ett ungdomshus som varit rivet i fyra år. Och med en stor väggmålning på Jagtvej 69 som nu för andra gången förstörts med färgbomber och kladd.

”Jagtvej 69 är ett öppet sår som man inte ska hälla färg i”, sa gatukonstnären HuskMitNavn till Politiken. Det påminde lite om en historia som Banksy, den ende gatukonstnär i världen med större stjärnstatus än Shepard Fairey, återberättar i sin bok ”Wall and Piece”. Banksy är på Västbanken och målar på den israeliska ”säkerhetsbarriären” när en gammal palestinsk man kommer fram och säger:

”Du målar muren, du gör den vacker.”

”Tack”, säger Banksy.

”Vi vill inte att den ska vara vacker. Vi hatar den här muren. Åk hem!”

Kanske var det där någonstans problemet låg också i Köpenhamn. Att Shepard Fairey inte riktigt satt sig in i den konflikt han med sin målning ofrånkomligen lade sig i. Inte riktigt förstod platsen, symboliken eller stämningen. Och i så fall gjorde han först och främst ett halvtaskigt jobb som konstnär.

Man känner igen situationen, också utanför konsten. Det känns lite som Stockholm i början av 1990-talet. En fullsatt möteslokal i Rinkeby. En folkpartistisk minister utan fungerande sensorer för människors ilska. Ett förslag om allsång ...

Shepard Fairey kom alltså, som en gatukonstens internationella supernova, och målade sin förvisso väldigt vackra version av ”We shall overcome” på husväggen vid Jagtvej 69. Men han var döv som en Friggebo för de inblandades känslor.

Det var dumt och synd att han skulle åka därifrån med ett blått öga. Men lärdomen kvarstår: innan du medlar fred, ta reda på vad kriget handlar om.