Arkens sista resa

The Ark hade fått prestigeplaceringen, allra sist på Malmöfestivalens största scen. Men lika sann blir sentensen om man vänder på den: Malmöfestivalen fick prestigebokningen, The Arks allra sista utomhusspelning på skånsk mark, inte bara för denna sommar utan den allra sista någonsin.

Man kan muttra om att Gröna Lund får turnéfinalen, en bit in i september, och att bandet de senaste dagarna offentliggjort två eftersläntrande klubbspelningar i Lund och Helsingborg, vilket bäddar för ett antiklimax. Med inbokade extranummer på annan ort blir denna final på Stortorget under Malmöfestivalen mind­re slutgiltig och mindre exklusiv.

Men när konfettikanonerna under de sista tonerna av ”Calleth You, Cometh I” sprutar ur sig tillräckligt mycket vita pappersflingor för att skapa illusionen av ett riktigt hollywoodskt julaftonssnöfall känns ordet antiklimax lika främmande som en flotte i Sahara.

Dessförinnan har Ola Salo och resten av bandet dompterat publiken med en makalöst publikfriande show i uppskruvat tempo och hög spagatfaktor. De har bytt kläder två gånger om, från vitglänsande till helsvart – inklusive Ola Salos två gigantiska änglavingar, som turné­ledaren får hjälpa honom att få av sig – och vidare till instrumentalisternas guldlamé och Olas kroppsstrumpa som efter en lång turné ändrat färg mot skrikigt gul och i Malmö får honom att, med hans egna ord, se ut som en banan i pyjamas.

Som avslutning på alltsammans greppar Salo ett av Sylvester Schlegels cymbalställ och håller cymbalen likt en måltavla som trummisen efter ett vansinneshopp från trumpodiet prickar med båda stockarna. Det ser fullständigt livsfarligt ut.

En vanlig dag på jobbet? Bara om man jobbar på ”Jackass”.

Lika lite av slentrian registrerar jag under de timmar fotografen Peter Frennesson och jag hänger med bandet bakom scenen inför den urladdning som är deras nittio minuter långa show. Utan att på minsta vis konfronteras av en fråga om saken börjar tre av dem, i olika sammanhang och oberoende av varandra, att resonera om nervositet.

– Nervositet kan ju bidra till att man skärper sina sinnen men nej, jag gillar inte att vara nervös. Jag gillar att vara samlad, säger gitarristen Martin Axén. Men det är sällan jag blir nervös, att ställa mig på scen är ändå något jag gjort tusentals gånger.

– Däremot kan jag i andra sammanhang bli så där irrationellt nervös. För några år sedan, precis efter att vi tävlat i Melodifestivalen, skulle jag spela en tennismatch i Önneköp, en liten by utanför Hörby. Då var jag grymt nervös. Önneköps Open i tennis var tre gånger så nervpirrande som direktsändning inför alla dessa miljoner tv-tittare.

Men frågan är väckt. Och det var inte jag som gjorde det. Detta är inte ett framträdande vilket som helst, i allt musikerna uttrycker timmarna innan de äntrar scen finns den här undertonen av stundens allvar, av något oåterkalleligt. Det är inga stora känslor, de får utlopp först under konserten, men det finns ett stänk av vemod och man anar att de allihop trots det genomtröskade beslutet att lägga ner bandet väldigt väldigt gärna vill dra ut på detta ögonblick.

Tjugo minuter efter de andra kommer Ola Salo in genom den bevakade glipa som utgör entrén till backstageområdet. Denna fuktiga högsommarkväll vill ingen sitta uppe i den transportabla arbetsbod som tjänar som bandloge, utan musikerna beblandar sig med planlöst minglande hangarounds och scenarbetare.

– Jag är väldigt sällan nervös, säger Ola Salo, men inför denna spelning känns det speciellt. Man kan nästan bli lite för laddad, man får lite extra energi och kan inte riktigt hantera det.

Basisten Leari är också nervös, inför måndag. Då ska han börja skolan. Han har konstgymnasium i botten, men på måndag inleder han sin treåriga utbildning till tandtekniker. Det blir en helt ny situation. Friheten blir mindre, tryggheten större. Osäkerheten av en annan sort.

– Jag har säkrat vad jag ska göra framöver, först ska jag bara knyta ihop den här påsen. Jag har haft en tjugoårig karriär som musiker, nu ska jag se till att stabilisera tillvaron lite. Men jag är så van vid det här, säger han och pekar mot scenen. Andra skulle skita på sig om de tvingades gå upp på en sådan, men jag är mest nervös inför uppropet.

Det enda vi kan veta säkert om detta är att det inte är ”Leari, basist i The Ark” som ropas upp. På måndag är han Lars Ljungberg.

Gitarristen Jepson, Martin Axén och trummisen Sylvester Schlegel går tillsammans med tre medlemmar ur det amerikanska kompisbandet Hammered Satin till restaurangen på Hotell Kramer där managern abonnerat ett rum för middag. Tillsammans plöjer vi genom folkhopen som samlats för att se bandet Maskinen. Få verkar ta notis om att halva Arken, kvällens huvudband, passerar framför ögonen på dem.

– Det skiljer sig från dag till dag, från stad till stad. Vi kunde mycket väl ha blivit stoppade, säger Jepson. Det räcker med att någon ropar till – ”Där är The Ark! ”– så hänger andra på och gör likadant. Men någon måste börja.

– Om jag går ensam är det aldrig någon som reagerar, säger Sylvester Schlegel. Men så snart vi är två så kopplar folk.

Han noterar också, inte bittert, bara fascinerat, att han tvingades ta taxi till Stortorget eftersom bussen var fullknökad.

– Och antagligen var det fullt för att alla skulle in till festivalen och kolla på mig. Men bussen fick jag inte åka med.

Enligt Jepson brukar reaktionen på stan komma med en liten fördröjning, något hans fru noterat i Malmö vid tillfällen då hon släpat efter med barnvagnen och han pinnat på.

På vägen tillbaka backstage provar jag om det stämmer. Det gör det. Jag går några steg bakom de tre i bandet, och noterar att samtliga bar- och flertalet middagsgäster följer dem med blicken.

Men Malmö är en stad där man oftast får vara i fred. I mindre städer är det en större händelse att någon som setts på tv vandrar på gatorna; Stockholm, säger Martin Axén, är å andra sidan kändisfixerat.

– Folk letar efter kända människor. Mycket av utelivet går ut på just det.

Och The Ark har varit ovanligt lätta för kändisskådarna att kryssa av, eftersom de alltid umgåtts med varandra och rört sig i flock – som en livs levande version av Beatles i Richard Lesters filmer, en enda varelse snarare än sex individer.

Stockholm erövrades också ganska enkelt. Det är i Malmö som The Ark stött på motstånd.

– Det är här, i den här stan, som vi fick kämpa oss till framgång, säger Ola Salo en halvtimme innan det är showtime och vi sitter på enkla träbänkar mellan den farkostliknande scenen och Rådhuset som i halvdunklet ser ut som en osannolik och bortglömd kuliss.

– Detta är skådeplatsen för vår fruktlösa kamp att bli sedda. Vi var stjärnor i vår hemstad Växjö och hade vant oss vid det, sedan flyttade vi hit och blev nonchalerade av Malmöpubliken. Det var ganska sårande.

Efter det nationella genombrottet för tio år sedan kunde de rulla in i Malmö som återvändande kungar och stadens söner, minns Ola Salo. Denna status nådde de utan att tappa sin position i Växjö, och Sylvester Schlegel berättar roat om hur han av lokalpress beskrivits som bygdens son i Örebro eftersom han levde sina tre-fyra första år där.

Men Malmö har varit svårflirtat, och därför är det också en sådan triumf att lyckas just här. Därför är kvällens spelning, den sista – ett misslyckande kan inte repareras – så viktig. Det handlar inte enbart om att detta faktiskt sedan femton år är Ola Salos hemstad.

– Det finns ingen annan stad vars gunst vi jobbat så hårt på att vinna, säger han. Vi kan aldrig riktigt lita på att folk verkligen gillar oss här.

De första åren i Malmö var The Ark inte ens populärast bland de band som kommit hit från Rottne och andra grannbyar. Det var istället Sound Explosion, ett partyband som i princip utgjordes av The Ark minus Ola Salo. Nu tänker Jepson, Leari, Martin Axén och sångaren Jens Andersson återbilda bandet. På hobbybasis, om inte annat.

– Jag tänker mig några kulturbäckar små, säger Jepson när han blir ombedd att berätta om sina framtidsplaner.

Han fortsätter att arrangera klubben Ode To Joy med Martin Axén, hur lukrativt nu det är. Mer överraskande är samarbetet med Robert Lillhonga, regissören bakom independentfilmen ”Hata Göteborg” som blev en hygglig hit för fyra år sedan. Ifall det blir flyt i den här bäcken gör Jepson en bärande roll, medan musiken tillhandahålls av honom själv tillsammans med Jens Andersson.

Det finns en del pengar på medlemmarnas privata konton, tillräckligt för att ingen ska drabbas av panik.

– Det räcker nåt år, säger Jepson.

– Det är fantastiskt att kunna pröva sig fram det närmaste året, säger Martin Axén. Jag har inte lust att söka ett jobb, att krysta fram en huvudsysselsättning.

Utöver musiken tänker han ge sig in i ölbranschen, med planer på att tillsammans med en kompanjon importera från mindre tjeckiska bryggerier.

– De tjeckiska öl som finns i Sverige är överlag trista, säger ölkonnässören som är den drivande kraften bakom den avancerade ölsektion av The Arks rider – den lista med önskemål och instruktioner beträffande bland annat logistik och logekomfort som lämnas till lokala konsertarrangörer – och den enda medlem som aldrig reser utan sin turnésejdel (”Stop in the name of love”, som Sylvester Schlegel döpt det till).

Schlegel å sin sida har sitt eget band The Guild, som redan gett ut två kritikerhyllade album, och spelar med E.G.L.O. Men allra närmast finns en spelning på Victoriateatern med Basement Tapes Revisited, som spelar låtar av Bob Dylan och The Band.

– Jag tänker genomföra lite olika saker. The Ark kan inte ersättas med en enda grej, det går inte. Det är för tidigt att gå in i något stort, säger han.

Sylvester Schlegel är den ende i bandet som inte kan ses dragande på en barnvagn; hans minsta barn är sju. Han är jämngammal med de andra, ändå befinner han sig inte riktigt i samma fas i livet.

– Nej, därmed har jag lite större frihet. När man är småbarnsförälder vill man vara det till 200 procent, men riktigt så låst är inte jag.

Även Ola Salo, den vars namn alla förväntar sig få se skrivet i neon även i fortsättningen, har en ödmjuk hållning till sin karriär efter The Ark.

– Den här sagan måste få klinga av. Det vore ovärdigt, med hänsyn till The Ark, om jag hade ett nytt projekt i antågande redan. Till att börja med ska jag vara pappaledig, berättar han.

Att starta ett nytt rockband är uteslutet, så han utgår från att han så småningom ska agera under sitt eget namn. Men hur den karriären ska se ut har han inga tankar om – åtminstone inga han vill dela med sig av. Och i vilket fall börjar han nog med att skriva låtar åt andra. Men inte ut i tomma luften eller på spekulation.

– Jag måste specialskriva åt någon, inspireras av den personen och hjälpa fram hans eller hennes egen berättelse.

Men allra allra först ska han avsluta den här resan. Och njuta av den.

– Det roligaste med The Ark, det är att vara tillsammans. De senaste åren har vi jobbat för att göra bra konserter, det ska vara bra publik, vi vill få bra recensioner, det ska vara så lyckat som möjligt. Men nu när vi närmar oss ett slut blir det att jag stannar upp och påminns om det andra, om hur mycket vi i bandet tycker om varandra. Vi kommer ju att träffas även i fortsättningen, men inte resa ihop som ett gäng. Det inser jag att jag kommer att sakna.

Att de har kul ihop på scen har nästan alltid varit uppenbart, men frågan när det lyste lika mycket om dem som under den triumfatoriska finalkonserten i Malmö där alla sorter från de gråtande unga kvinnorna längst fram till grånade män i utkanten av publikhavet visade sin entusiasm. Det blev inte publikrekord, trots att torget var fyllt (”Vem räknar”? frågade sig Sylvester Schlegel, och kom fram till att det antagligen är Rain Man).

I logen efteråt utstrålar killarna lättnad och lycka.

– Jag ville maxa allting, som vi gjorde men egentligen ännu mer. Men man kommer till en punkt där det inte går längre, säger Ola Salo.

– Vi har en så stark relation till Malmö, säger Martin Axén, men det är svårt att få fram allt vi känner under en och samma konsert. Det går inte. Men vi är väldigt glada över vårt försök.