"Den här kulturen får aldrig gå i graven"

Inne i foajén är det trångt. Framför trappan som leder upp till festsalen där dansbandet ska spela står två vakter. Ingen får gå upp än, och kön av svarta kostymer och långa klänningar rör otåligt på sig. Skimrande smycken blixtrar i ljuset och starka parfymer sticker i näsan.

– Här var det lite folk, säger en kvinna besviket när kön släppts upp i festsalen och de flesta tagit plats längs väggarna där vita tygskynken är upphängda. Bakom gömmer sig en art nouveau-möstrad tapet, som liksom de släckta kristallkronorna ikväll får ge vika för blå strålkastare och spotlights.

Discokulornas reflektioner snurrar över den tomma parketten, men när bandet börjar sveper flera par in mot mitten av golvet. Det fylls sakta men säkert på och snart dansas det in i varandra, i bord och i stolar.

– Matz Bladhs är ett av de bästa dansbanden, säger Siv Elmqvist som är här för första gången med vännen Maj-Britt Dellgren. Annars brukar de gå till Törringelund och dansa varje söndag.

Även Thomas Nilsson och flickvännen Gun Persson brukar gå till Törringelund.

– Det är ett härligt sätt att socialisera och få motion på, säger Thomas Nilsson som har dansat i över tjugo år.

– Den här kulturen får aldrig gå i graven! tillägger han.

Fler och fler lämnar sin plats längs väggarna och kvar står halvfulla glas och handväskor. Matz Bladhs i sina likadana randiga skjortor lunkar på i jämn takt. Det är publiken som tillför energin. Men alla är inte nöjda.

– Vilket överskott på kvinnor. Har du sett så många kärringar här är, säger en kvinna till sin väninna.

– Det är synd att Amiralens dans inte finns mer. Där skulle vi ha varit ikväll, säger hon och försöker övertala sin vän att de ska gå hem.