"Frihet" – decenniets roman

”Man sätter ribban ganska högt om man säger att verk som betyder något inte ska bry sig om att underhålla. Det betyder att du har viktigare saker att säga än Sofokles, Shakespeare och Jane Austen.”

”Om du ska kunna vara uppmärksam på vad som verkligen händer måste du skruva ner volymen på allt brus.”

Det är värmebölja i New York. Ett hundratal mil västerut drar tornador fram genom de flacka landskapen. En av dem sveper rakt igenom staden Joplin i delstaten Missouri och dödar 134 människor. Välordnade villakvarter förvandlas i ett slag till högar av bråte.

Det är sådana kvarter som Jonathan Franzen skriver om i sina romaner. Prydliga och skyddade villaområden i den amerikanska Mellanvästern. Han är själv uppvuxen i ett av dem och vet vad som pågår bakom fasaderna.

Men till barndomsstaden Webster Groves, omedelbart sydväst om St Louis, kom det inga tornador den här veckan.

– Tornador gillar inte berg särskilt mycket. Vänta, jag ska visa topografin.

Jonathan Franzen stegar barfota fram över den slitna fiskbensparketten, tio våningar upp från Manhattans gatunivå. Här, fyra kvarter öster om Central Park, bor han tillsammans med författaren Kathryn Chetkovich. Det surrar högljutt i luftkonditioneringen som ska hålla temperaturen i den lilla fyran på en behaglig nivå.

– Då ska vi se.

Han slår upp en tjock kartbok på matsalsbordet, sätter fingret på St Louis och förklarar.

Jonathan Franzen fick sitt publika genombrott 2001 med sin tredje roman, ”Tillrättalägganden”. Den lätt skruvade men samtidigt tonsäkra berättelsen om familjen Lambert mottogs som en litterär sensation. Jonathan Franzen vann National Book Award, nominerades till Pulitzerpriset och blev misstänkliggjord som litterär snobb sedan han hamnat på kant med Oprah Winfrey och hennes bokklubb.

Sedan dröjde det nio år till nästa roman och nästa sensation. Strax innan ”Frihet” kom på engelska den 31 augusti förra året satte nyhetsmagasinet Time Jonathan Franzen på omslaget. Boken hyllades som decenniets roman och petade ner Stieg Larsson från de amerikanska försäljningslistornas förstaplats.

Barack Obama bjöd in honom till Vita huset. Oprah valde att sluta fred. Nu räknas den svenskättade 51-åringen som en av USA:s främs­ta samtidsskildrare.

Med ”Frihet” återvänder Jonathan Franzen till Mellanvästerns medelklass. Berättelsen om Walter och Patty Berglund och deras tonårige son Joey utspelar sig huvudsakligen under 00-talet, men sträcker sig även i olika omgångar bakåt i tiden. Franzen rullar upp den ena historien efter den andra och låter dem löpa parallellt med varandra i ett raffinerat system av cliffhangers och kronologiska hopp. Kärlek, sex, familjerelationer och inbördes tävlan – romanen är en brett upplagd familjekrönika med en rad skiftande teman. Men det är de olika karaktärernas förhållande till begreppet frihet som är bokens röda tråd.

Ordet frihet har en politisk laddning. Och under en period var Jonathan Franzens intention att skriva en renodlat politisk roman.

– Åh, ja, det gick inte så bra, stönar han och reser sig från matsalsbordet.

Men du försökte?

– Jag försökte, ropar han från det vitmålade köket.

Han kommer tillbaka med ett fat med kakor.

– Du vet, jag letar alltid efter en utmaning. Och med tanke på att knappast någon har skrivit en bra Washingtonroman tänkte jag, ”well, det är en bra utmaning, varför inte försöka det omöjliga”. Så jag lärde mig den hårda vägen varför ingen har skrivit en bra Washington­roman.

Var förvarar du de sidorna nu?

– De ligger i en låda nånstans. Det är inte så att jag skriver hundratals sidor på något som inte funkar. Vanligtvis skriver jag kanske tre sidor, och om jag känner att jag är något på spåren, då kanske det håller upp till tjugo tjugofem sidor. I det här fallet hade jag två fragment som var så pass långa. Men oftast kan jag avgöra redan efter fem sidor om något inte funkar.

Men det finns fortfarande en politisk dimension i ”Frihet”.

– Det beror på vad du menar med politisk.

Bara ordet frihet är ju en hörnsten i idén om det amerikanska samhället.

– Ja, men det används på ett dumt sätt.

Det är det jag menar med politisk.

– Men du kan kalla en bok som bygger på det dumma bruket av ordet frihet en antipolitisk roman likväl som en politisk.

Jonathan Franzen låter plötsligt irriterad.

– Det är något jag alltid måste kämpa mot, européer som har den här idén om att romaner alltid måste vara politiska. I mina öron är det detsamma som att säga att en roman måste vara dum.

Du driver med den amerikanska föreställningen om frihet. Jag skulle vilja sätta citationstecken runt ordet i titeln.

– Du gjorde min dag genom att säga det. Det var vad jag hoppades. Annars hade det varit en omöjlig titel på en bok. Den blir bara begriplig om man hör citationstecken runt den.

Han fortsätter:

– Det amerikaner kallar frihet kallar européer förtryck. Mitt favoritexempel är hur man angriper Obamas sjukvårdsprogram som en oacceptabel inskränkning av vår frihet. Själv tycker jag att det är en oacceptabel inskränkning av min frihet att behöva hantera fem olika försäkringsbolag. Vi måste få vara fria att vara eländiga, till skillnad från de stackars européerna som lever under tyrannin av att inte behöva oroa sig över vad som kommer att hända om de blir sjuka.

En av anledningarna till Jonathan Franzens publika framgångar är den komiska tajmingen i hans romaner. ”Tillrättalägganden” är i flera stycken rent satirisk, och även om ”Frihet” har en mer sansad ton finns det fortfarande delar som nästan bågnar av dråpliga situationer.

Och ren underhållning är en viktig del av Franzens författarskap.

– Det är kolossalt viktigt. I litterära kretsar i Europa anses det som en förolämpning att vara underhållande. Det är detsamma som att inte vara seriös. Var den idiotiska idén har kommit ifrån vet jag inte. Jag menar, Shakespeare var underhållande, Sofokles var underhållande, Jane Austen var underhållande. Man sätter ribban ganska högt som litterär person om man säger att verk som betyder något inte ska bry sig om att underhålla. Det betyder att du har viktigare saker att säga än Sofokles, Shakespeare och Jane Austen. Det kanske du har. Men det kan också betyda att du bara är full av skit.

Han ler, och reser sig för att vrida ner AC:n som nära nog överröstar samtalet. Föreställningen om Jonathan Franzen som den allvarlige författaren med allt för pretentiösa ambitioner stämmer väldigt lite överens med den verklige Jonathan Franzen.

– Om jag var tvungen att välja mellan ren underhållning och rent allvar, okej, jag erkänner, säger han och skapar ett kort moment av spänning.

– Då skulle jag med största sannolikhet välja ren underhållning. Vilken natt i veckan som helst! Men det betyder inte att jag är emot krävande litteratur.

Jonathan Franzen ville bli författare redan innan han hade något begrepp om vad litteratur var. Han beskriver sin familj på sin fars sida som ”den typen av svenskar som inte fungerade ihop med andra människor”. Hans två äldre bröder valde självständiga yrken. Och pappan, som hade arbetat för olika företag i hela sitt liv, var ständigt frustrerad och avrådde den yngste sonen från att gå samma väg som han.

– Idén om att vara sin egen var väldigt attraktiv för mig vid den här tiden.

Men någon uppmuntran till att bli just författare fick han inte. Pappan trodde inte att det gick att leva på. Och enligt mamman var författaryrket detsamma som att leva på att berätta lögner.

Men berätta lögner var något Jonathan Franzen gjorde långt innan han fick sin första text publicerad.

– Jag skiljde mig på så många sätt från mina föräldrar, men jag undvek hela tiden att förklara mig själv för dem. Mina bröder revolterade och försökte hela tiden få våra föräldrar att förstå att det inte var 1933 eller ens 1951 längre, utan 1970. Men jag gillar inte öppna konflikter, det får mig att känna mig obekväm. Så jag lärde mig att ljuga istället. Och det visade sig att jag var ganska bra på det.

Är det källan till ditt skrivande?

– Något åt det hållet. Det var inte bara konflikter mellan mina bröder och mina föräldrar, utan också mellan mina bröder, och mellan mina föräldrar. Det fanns konflikter mellan alla, och alla kom till mig med sina historier. Jag var inte riktigt fredsmäklare, men jag var på sätt och vis den neutrala personen som alla litade på. När min mor klagade över min far eller mina bröder sa jag att jag verkligen förstod henne, att jag verkligen mådde dåligt för hennes skull. När mina bröder klagade över min mor, eller över min far, så förstod jag så klart det också.

Han pausar, tänker efter.

– Jag internaliserade alla de här konflikterna och vande mig vid att lyssna på människor. Jag lärde mig att se konflikter från alla sidor och komplexa situationer ur alla perspektiv. Det är precis det jag gör som författare nu. Jag kan sällan skriva en enkel historia ur en synvinkel om en sak. Jag vill alltid ha det komplicerat.

I den självbiografiska uppväxtskildringen ”Den obekväma zonen” beskriver Jonathan Franzen sina tonår som en skyddad zon inom vilken han kunde avskärma sig från omvärlden med Snobben och Tolkien.

– Det var som en förlängd period av oskuld. Andra barn nådde puberteten före mig, andra barn började röka cigaretter före mig, började med droger långt före mig, började ha sex långt före mig.

Vid den tiden manifesterade det sig som om jag var sen. Nu för tiden är det annorlunda. Jag är inte oskyldig på det sättet, men jag känner fortfarande att jag lever i den där känslan av oskuld, som en sorts bubbla som omger mig.

På en hylla invid matsalsbordet står en kikare. Jonathan Franzen är fågelskådare och medlem av föreningen American Bird Conservancy. Från fönstret som vetter mot de östra delarna av Manhattan har han kunnat pricka av ett trettiotal olika arter. Han delar intresset för fåglar med karaktären Walter Berglund i ”Frihet” och fick kämpa med att hålla honom på avstånd från sin egen person.

När vi tar en paus i intervjun plockar han fram en av många fågelböcker som ligger på soff­bordet.

– Det här är en chuck-will’s-widow, säger han och börjar härma fågelns läte.

– Chuck-will’s-widow, chuck-will’s-widow. Namnen är onomatopoetiska. Det här är en whip-poor-willow. Whip-poor-willow, whip-poor-willow, fortsätter han och försöker sedan härma lätet genom att vissla.

Lägenheten är enkelt och smakfullt inredd med en sinsemellan omatchande grupp med soffor och udda trästolar runt matsalsbordet. Bokhyllorna är fyra till antalet och har en relativt undanskymd roll i hemmet.

Jonathan Franzen arbetar inte i bostaden, utan har ytterligare en lägenhet ett par kvarter bort, renrakad på alla distraktioner. För att omöjliggöra åtkomsten till internet har han doppat kontakten till en nätverkskabel i lim, kört in den datorns uttag och sedan klippt av sladden.

– Jag blir lätt distraherad och gillar inte ens att titta ut genom fönstret när jag arbetar. Det första jag gör när jag behöver jobba på en ny plats är att ta fram filtar och täcka över fönstren.

Känner du dig inte isolerad?

– Jag tror inte att brist på information, brist på data, brist på stimulans är ett problem för de flesta nu för tiden. Tvärtom. Om du ska kunna vara uppmärksam på vad som verkligen händer måste du skruva ner volymen på allt brus. Annars kan du inte fokusera på någonting. Men om man kan sakta ner strömmen och fokusera på en sak i taget, då kan man istället höra allting. En enskild person innehåller en större helhet, medan en folksamling faktiskt rymmer mindre. Om du kan fokusera på en person, eller om jag som författare kan koncentrera mig helt på mig själv, då finns allting där, tror jag.

I slutet av oktober 2008 kunde Jonathan Franzen lämna en lång period av overksamhet bakom sig. Tidigare under hösten hade vännen och författarkollegan David Foster Wallace tagit sitt liv efter en längre tids sjukdom. Under samma period pågick det amerikanska presidentvalet. Jonathan Franzen var splittrad, bedrövad och ofokuserad.

Men så, Barack Obama säkrade segern – ”en absolut nödvändighet” – samtidigt som den omedelbara sorgen efter David Foster Wallaces död ersattes med ilska.

– Vägen var på sätt och vis fri. Och jag var så arg på David för att han hade tagit sitt liv. Det gav en extra udd till min önskan att få boken klar.

Han stannar upp.

– Dessutom är det svårt att skriva om samtiden. Det finns en känsla av att man inte vet slutet på historien. Men med den finansiella kollapsen och valet av Obama fanns där slutligen en känsla av att en cykel hade kommit till ända. Och då är det ett bra tillfälle att skriva en roman.

Fjorton månader senare kunde han skicka ”Frihet” till sin redaktör. Och snart kunde alla för första gången på tio år se en författare på omslaget till Time.

– Det var trevligt att se, säger han.

Under den tiden lät det som om du hellre såg på dig själv som ett språkrör för romankonsten än tvärtom?

– Jag är en tävlingsinriktad person. Vi har en fri marknad baserad på konkurrens, och samtidigt anses tävlan vara ett fult ord. Vi håller alla på med det, men ingen vill konfrontera de personliga och sociala konsekvenserna av den radikalt tävlingsinriktade individualism som vårt system fostrar. Ändå är det ett utbrett fenomen. Det finns konkurrens mellan mödrar och döttrar, mellan fäder och söner, mellan vänner, överallt! Och ändå är det som om vår konsumtionsinriktade kapitalism vill sudda ut allt det där med lögner. Vi ska alla vara så trevliga. Vi slåss inte som vi gjorde förr, vi bråkar inte med våra föräldrar som vi gjorde förr. Vi ska inte ha dessa mörka känslor. Vi umgås alla i stora grupper, och vi tävlar inte sinsemellan. Så fan heller!

Han fortsätter:

– Jag skriver inte böcker för dem som gladeligen älskar de här nya normerna. Jag skriver för dem som känner sig som freaks. Och bland det mest fantastiska med hur bra mina två senaste romaner har sålt är att det har visat sig att det finns bra många fler människor som känner så här än jag hade kunnat gissa. Jag trodde att jag skrev för de verkligt konstiga, för boknördarna och de verkligt socialt missanpassade.

Han backar samtalet.

– Så tillbaka till tävlingskänslan. Jag är en tävlingsinriktad person. Ja, jag för en lista över vilka fåglar jag ser när jag fågelskådar, och ja, jag har mål, jag vill se en särskild fågel, det är det som håller mig kvar i matchen. Och du vet, att ta poäng genom att hamna på omslaget till Time; tävlingsmänniskan i mig säger ”Yeah! Hellre jag än någon annan”.

Jonathan Franzen utbrister i ett segervisst ”Ha!”.

– Det finns en nivå av personlig tillfredsställelse i det. Men vid sidan av det finns också en hög grad av opersonlig glädje över att romaner och romanförfattare fortfarande är kapabla att generera allmän uppmärksamhet. Alla romanförfattare är i mitt lag. Och jag vill gärna att vi vinner en match eller två ibland.

Men alla var inte lika lyckliga över det som Franzen såg som en lagseger. Den enorma uppmärksamhet som recensenterna ägnade åt ”Frihet” fick författaren Jennifer Weiner att kritisera redaktörernas urval för att favorisera manliga författare. I debatten myntade hon termen ”Franzenfreude”, en omskrivning av ”schadenfreude”, skadeglädje. Hennes kollega Jodi Picoult gav henne uppbackning och kallade Franzen för en ”vit manlig litterär älskling”.

– Har du någonsin varit i ett omklädningsrum? Det är inte bara vänlighet och kärlek, svarar Jonathan Franzen.

– Något i dig dör om du ser personen som suttit på bänken komma in som din ersättare och börja ta en massa poäng. Det är inte kul. Eller hur? Men det betyder inte att ni inte är i samma lag. Jag har gjort mer än de flesta författare för att lyfta fram negligerade kvinnliga författare. Så försöket att göra det här till ett slags genussak är bara fånigt. Men termen som de myntade, Franzenfreude, det var roligt.

Men ändå? Det här är ett allvarligt problem.

– Som jag förstod det handlade kritiken om att när en kvinnlig författare skriver familjeromaner kallas det för chick lit, medan familjeromaner av en manlig författare blir förstasidesrubriker. Det är en källa till sorg för mig att kvinnor är underrepresenterade i den litterära kanon. Och som jag sa, ett av mina viktigaste projekt i min karriär är att lyfta fram negligerade kvinnliga författare i förgrunden, in i kanon, eller bara få dem i tryck ibland. Det är ett verkligt problem. Samtidigt, folk kallar inte Jane Austen för chick lit, de kallar inte Christina Stead för chick lit, de kallar inte Jane Smiley för chick lit, de kallar inte Alice Munro för chick lit. Och de är alla kvinnor som skriver om familjer. Så det är något i kritiken som inte går ihop.

Uppmärksamheten har inte bara fått konsekvenser på ett professionellt plan. 2003 publicerade den litterära tidskriften Granta essän ”Envy” (”Avundsjuka”) av Jonathan Franzens sambo, författaren Kathryn Chetkovich. Det är en plågsamt öppen redogörelse över mörka känslor av avundsjuka mellan två personer som står varandra nära.

– Det var en väldigt bra essä om något som är verkligt svårt att prata om. Jag beundrade den. Och helt ärligt, jag skriver ickefiktion om människor nära mig. Jag kan må dåligt över att göra det. Mina bröder har överseende med det, de är väldigt snälla. Men en av dem har gjort det klart för mig att ju mindre jag skriver den typen av litteratur, desto gladare blir han. Så det kändes skönt att för en gångs skull själv få vara ämnet för en sådan text. Det var som om jag kunde betala tillbaka lite. Och allvarligt, det var svårare för henne än för mig.

Diset över Manhattan lättar utanför när solen sänker sig.

Jonathan Franzen vet ännu inte i vilken riktning han ska styra sitt skrivande nu, efter framgången med ”Frihet”.

– Jag måste fundera ut det varje gång. Det är därför det tar så lång tid. Jag glömmer bort hur man skriver en roman direkt efter det att jag avslutat en. När jag ska försöka igen är det som om jag aldrig har gjort det förut. En dag eller en annan är jag kanske inte kapabel att göra det alls igen.

Jonathan Franzen bor tillsammans med sin sambo på Upper East Side, men arbetar i en annan lägenhet där allt som kan distrahera honom från arbetet har rensats bort.