Städningen står för det goda i livet

Titeln är hämtad från bostadsområdet i Ystad, där hon växte upp. Romanen slutar när bokens Leena just fyllt 14 och läsaren lämnas med frågan: Vad händer nu?

Foto: Sara MacKey

– Men det är roligt att du ställer frågan. Som författare är det just det, nyfikenhet, igenkänning, man vill uppnå, säger Susanna Alakoski, som fortfarande håller på att vänja sig vid yrkestiteln författare. Det är hon numera på heltid, sedan hon sade upp sig från jobbet i vänsterpartiets riksdagsgrupp. ”Svinalängorna” skrevs till största delen på bussen mellan radhushemmet på Värmdö och centrala Stockholm.

Romandebuten blev en succé. Den första upplagan sålde slut på mindre än en vecka.

– Jag har i och för sig hela tiden tänkt att jag skrev en viktig bok. Vi är många i dag som vuxit upp i miljonprogramsområden. Det finns ett sug efter skildringar om våra liv.

Hon har jämförts med de stora kvinnliga svenska arbetarförfattarna, som Moa Martinsson – och är kluven inför det.

– Att bli jämförd med henne gör mig stolt, men jag tycker inte om att man kategoriserar författare på det viset. Det är aldrig någon som talar om ”överklassförfattare”. Jag är intresserad av frågor som handlar om kön och klass. Dagens arbetarklass går klädd i bh och stringtrosor – den består av lågavlönade kvinnor. Jag kommer att ägna hela livet åt att skriva om kvinnor – och om barn.

Det långa röda tegellängorna i utkanten av Ystad där Susanna Alakoski och romanens Leena växte upp, byggdes under miljonprogramsåren.

En miljon nya lägenheter skulle snabbproduceras för att råda bot på bostadsbristen i landet. De nyinflyttade var svenskar som lämnade innerstädernas slum bakom sig. Men de var också invandrare, inte minst från Finland. Därifrån kom också Susanna Alakoskis familj.

Det officiella namnet på området var Fridhem men kommunens anställda kallade det Svinalängorna.

– Kanske för att de arkitektoniskt påmindre om svinstall. Men framför allt handlar det om människosyn, säger Susanna Alakoski. Vi som bodde där kände inte till öknamnet. Det hörde jag först när jag själv blev kommunanställd. Jag blev oerhört kränkt, men fick också inspiration till romanen.

Hon har som socionom i många år arbetat med utsatta människor, människor som misslyckats med sina liv, människor som ”belastar” samhället.

– Min erfarenhet är att de inte gör det med avsikt. De har bara utsatts för ett så starkt tryck att de inte längre orkar.

Romanen är en stark och mörk skildring av en familjs sönderfall. Men också om kärlek och framtidstro. Och om det storartade i konsten att städa.

Medan nästan alla män i boken super, är nästan alla kvinnor besatta av att hålla rent i sina hem. Städningen är en symbol för det goda i livet. Men också ett försök att skapa ordning i ett för övrigt kaotiskt liv.

Själv älskar Susanna Alakoski att städa – och hon är bra på det.

– Det fungerar som en slags meditation. Det är som med tvättstugan – många kvinnor använder den som reträttplats där de kan njuta av en halvtimmes ensamhet.

Huvudpersonerna i ”Svinalängorna” talar nästan alla finska, och svenska med finsk brytning. Själv talar Susanna Alakoski bägge språken utan att bryta.

– Men när jag gick i skolan fanns inte hemspråksundervisning. Därför talar jag bara vardagsfinska, barnfinska. Jag skulle inte kunna diskutera politik.